Göteborgsposten – 19 oktober 1870, sida 2

en känsla af glädje att vårt senast upplagda inhemska statslån på 40 mill. haft en sådan framgång att af det till emission under innev. år afsedda beloppet redan 5 mill. blifvit tecknade. Detta resultat vittnar onekligen om att tillgångar finnas hos folket. Men vi tro å andra sidan att man gör sig skyldig till det felet att vilja med ensamt en faktor åstadkomma ett fullgiltigt aritmetiskt facit, när man härifrån sluter till att allting är väl bestäldt, att upplåningens verkställande i inlandet var det enda berättigade och att denna form är den tjenligaste för den inhemska kapitalbildningens tillvaratagande. Vi lemna åsido frågan, huruvida icke upplåningen kunnat verkställas utom landet på billigare vilkor än hvad här skett, men af stor vigt är att veta om det är en kapitalernas nybildning, till hvars siffror man här blir vittne, eller om det icke endast är en kapitalernas omplacering. För ett antagande af sistnämnda beskaffenhet synes bl. a. den omständigheten tala, att depositionerna i riksbanken blott under en af de veckor. under hvilka obligationsinköp i stor skala skett, minskats med 6 å 700,000 rdr. Men minskningen i sistuämnda hänseende kommer naturligtvis att hafva till följd en minskad förmåga hos banken att utläna, d. v. s. att en ojemn täflan på lånemarknaden mellan staten och den enskilde intradt. Emellertid tro vi att en upplåning från statens sida vid detta tillfälle är af mindre skada för den privata industriens förkofran än vid de flesta andra. Dels torde nemligen en stor del af köpesumman för det nya lånets obligationer hafva blifvit betald genom insändandet af obligationer till 1867 års jernvägslån, hvilka riksgäldskontoret mottager i liqvid till lagom hög taxa, dels hafva otvifvelaktigt den rika skörden och den delvis inträdda stagnationen inom åtskilliga affärsgrenar gjort det önskligt att ett sådant extratillfälle till placering af ledigt kapital som det ofvannämnda förefinnes. Hvad vi anse oberättigadt är endast det att man jublande förkunnar att den plan senaste riksdagen antog för statens framtida upplåning nu stått sitt prof. Det är de dåliga, icke de goda åren som komma att utgöra denna finansplans pröfvosten, för att icke tala om de anmärkningar som redan nu kunna ur annan synpunkt göras mot densamma. Svenska riksdagens revisorer, hvilka denna gång ännu mindre än föregående år inskränkt sig till att vara blott sifferkontrollanter utan underkastat äfven sjelfva institutionerna och dessas åtgöranden en genomgående granskning, hafva med sin kritik också vändt sig emot Riksgäldskontoret. Detta hade nemligen för erhållandet af den öfliga krediten hos Nordeutsche Bank? lemnat hypotek och såsom sådant panttörskrifvit en del obligationer af 1864 års 44 2, lån i sterling, hvilket lån, såsom man kanske erinrar sigblott kom att till en tredjedel (den af bankirhuset fast öfvertagna andelen) emitteras. Hvad som nu mot riksgaldskontoret anmärkes, är egentligen det att obligationerna skulle vara inkompletta? och at riksdagens medgifvande till emissionen saknas. Det inkompletta skall förmodligen bestå deri att bankirhusets afstämpling icke finnes på obligationerna. En dylik anmärkning tro vi möjligen hafva varit befogad från långifvarens sida, men när denne icke törthy anser hypoteket fullgodt och sjelf är villig att i händelse af behof, underkasta sig de med kompletteringen förbundna kostnader, så kunna vi icke finna att låntagaren bör tadla sin kommissionär för det denne icke bestridt onödiga omkostnader. Riksdagens medgifvande till föryttring och således ännu mera till pantförskrifning, som visserligen kan anses såsom ett steg till föryttring men dock icke är identisk med denna handling, torde innefattas i det åt riksgäldskontoret gifna uppdraget att tillhandahålla medel för på det samma anvisade statsutgifter. Vill man målet, så måste man också vilja medlet, isynnerhet när detta är af så förnuftig art som det nu ifrågavarande. För vår del beklaga vi blott att icke hela det hos riksgäldskontoret inneliggande obligationsbeloppet för länge sedan blifvit afstämpladt och användes till de nödiga utgifter, för hvilkas bestridande kontoret nu allt för ofta måste inlåta sig på s. k. korttidsvigilans Vi omnämnde i vår förra veckoberättelse att prefekten i Lille bemyndigat fabrikanter och andra enskilda personer inom sitt departement att i eget namn utgifva sedelmynt. Detta exempel har nu blifvit följdt på andra ställen i Frankrike, ehuru formen för denna emission är olika i olika delar af landet. Sälunda hafva både i Havre och i Rouen under handelskammarens och municipalstyrelsens auspicier uppstått banker, kallade den på förra stället Banque dEchange och den på sistnämnda plats Banque de Bons Divisionnaires, hvilka utfärda sedelmynt till och med på så litet belopp som 1 a 2 fres. Dessa banker förbinda sig att inlösa sina noter med franska bankens sedlar så snart af förstnämnda slaget presenteras hos dem till inlösen till belopp af minst 1000 fres. Såsom man finner uppträder här produktionen af nödmynt i en något mera bankmässig form än i Lille, i det på dessa ställen emissionen öfverlåtes åt finansiella bolag och icke åt enskilda. Prefekten i Seine-infrieure har vidare tillåtit bankirhuset Osmont, Dufour Å C:o i Dieppe att utfärda noter på 5 och 25 fres, och förmodligen komma ätskilliga andra bankirhus att göra anspråk på samma rättighet. Man inser sjelf i Frankrike olägenheten af så beskaffade åtgärder, men nöden har ingen lag. Skarpt klandras bankstyrelsen i Paris för det att densamma ej medelst remisser per luftballong förser provinserna med deras behof af smärre noter, ty i Paris lära stora förråd af 50 och 100 fres sedlar vara fabricerade Men dels torde man ej böra förtänka en bankinstitution att den ogerna åt ett så luftigt transportmedel anförtror sina allmänt löpande skuldförbindelser, dels äro äfven de lägsta värden, hvarå franska bankens sedlar lyda, i allt fall för höga för det affärsområde, der behofvet af cirkulationsmedel mest gör sig gällande, nemligen den dagliga omsättningen och den lilla handeln. Med en viss nyfikenhet emotser man huru den rättsliga sidan af saken skall komma att unpfattas. tv franska hanken eger