Göteborgsposten – 19 oktober 1870, sida 1

ott ha fått någon hvila, glömmande både Cötenoir och Madelon Frehlter. Han ville se henne igen, trösta henne om det var möjligt. Oh, att det vore hans privilegium att trösta henne! Hen hyste ett så djupt deltagande för henne, att han sjelf led deraf att hon led. Han sade sig sjelf gång på gång att den känsla, som uteslöt alla andra känslor ur hans hjerta, ej var något mer än medlidande. Men om detta var medlidande, hvad var då kärlek? Detta var en fråga som äfven framställde sig för den tillämnade herren till Cötenoir och Beaubocage. Madame Meynell hade sällan varit synlig vid det gemensamma frukostbordet i den Magnotteska mathållningsanstalten. Gustave blef derföre på intet sätt förvånad öfver hennes frånvaro äfven denna morgor. Han tog en kopp kaffe och skyndade till sina dagliga göromål. Det brände en feber inom honom som han hvarken kunde förstå eller skaka bort, och han skyndade till Luxembourgtrådgården med en ifver, som om det funnits någon speciel anledning till skyndsamhet. Så skynda ofta menniskor omedvetet mot det öde som är förut bestämdt åt dem, trotsande järtecken. Siare må hota, och qvinnor må varna med de förebud de haft i drömmen; men rär hans stund är kommen skall Cesar gå till den plats, der hans mör dares dolkar vänta honom. I den alls der han första gången sett hennes melankoliska ansigte, i skuggan af unga lindar och kastanieträd som nyss slagit ut i blomning, såg han den engelska damen idag, sittande på samma bänk, nästan i samma ställm