Göteborgsposten – 19 oktober 1870, sida 1

Han gick fram till henne och helsade god morgon, hvarefter han snart sagdt omedveten om sin djerfhet satte sig vid hennes sida. — Jag väntade eaj att finna er här så tidigt. — Nej, jag går sällan ut på morgnarne; men idag måste jag göra några förfrågningar, rörande en vigtig sak, och inuandess hvilar jig mig här en stund. — Kan ej jag göra förfrågningarne åt er? frågade Gustave. Befall öfver mig. Jag skulle vara lycklig om jag kunde vara till någon nytta för cr. — Ni är mycket god. Jag kan ej göra er så mycket besvär. — Tala ej om besvär. Det kan ej vara något besvär för mig att hjelpa er. Ah, madame, ni vet ej huru mycket jag skulle uppoffra för att vara nyttig för er! Hon kunde ej undgå att märka allvaret i hans ton. Någonting sade henne, att i denne unge student kunde hon påräkna en vän. — Jag ville veta när diligensen till Calais lemnar Paris och från hvilken station den går, sade hon. Jag reser tillbaka till England. Hon blef förvånad öfver att se den unge mannen blekna då hon omtalade denna enkla sak. Den unge munnen blef sjelf förvånad öfver den plötslig: ångest som detta tillkännagifvando väckte hos honom. Det var först i detta ögoublick hau upptäckte huru fullkomligt hans hjerta var i den utländska qvinnans våld. — Ni ämnar verkligen lemna Paris? — för alltid? 2 .