hvarje vecka, ehuru veckobetalningar ej hörde till regeln på stället. — Tiden för min vistelse här är obestämd, sade hon till madame Magnotte. Det är derföre bäst att jag betalar hvarje vecka. Hon hade varit i huset två månader, hvarje dag ätande middag vid det allmänna bordet, tillbringande alla sina aftnar i salongen, och under denna tid hade aldrig hennes stilla sorgbundenhet gifvit sig luft i något mera passioneradt utbrott af sorg. Som om hon varit af is, en bild af förtviflan, formad i snö af Michel Angelo, sådan var hon. Men en afton smälte isen, snöbilden blef i ett ögonblick en passionerad, af sorgen drabbad qvinna. Det var en vacker afton i slutet af Maj Ah, huru nära förestående var ej den dag som var utsatt för detder brölloppet, hvilket familjen på Beaubocage med sådan glädje motsåg! De gamla damerna i Magnotteska inackorderingsanstalten voro till största delen utomhus. Den långa salongen var nästan tom. Der funnos endast Gustave, madame Magnotte och den lilla musiklärarinnan, som satt vid sitt piano, samt madame Meynell, hvilken tagit plats mycket nära pianot och lyssnade på musiken. Gustave höll sig i närheten, låtsande vara upptagen med att läsa en tidning. Mademoiselle Servin, musiklärarinnan, öfvergaf vid detta tillfälle sina favoritkompositörer. Hon tycktes vara vid ett något drömmande och sentimentalt lynne samt spelade små ömma melodier och enkla arior, som voro behagligare för Gustave än de stora mästarnes kompositioner. — —— —äAääAp— ———n— —