———42442 — Jag är rädd att han studerar för mycket, sade modern. — Jag deremot tror att han for ett lättsinnigt lefnadssätt, sade fadern. Två månader hade förflutit sedan den morgon då Gustave Lenoble fann den ensamma damen under de bladlösa träden i Luxembourgträdgården. Madame Magnottes hyresgåster hade blifvit vana vid hennes närvaro, vid hennes tystnad, hennes sorgbundenhet, och grubblade ej vidare öfver henne och hennes antecedentia. Tiden hade ej gjort henne gladare. Gustave, som noga gaf akt på henne, märkte att hon blifvit blekare och magrare sedan den Marsmorgon då han träffade henne i den ofantliga trädgården. Hennes lif måste ha varit rysligt enformigt. Hon gick högst sällan utom dörrn, och aldrig vågade hon sig utom Luxembourgträdgården. Ingen besökte henne. Hon hvarken skref eller mottog några bref. Hon brukade ha en bok framför sig då hon satt i sin undangömda vrå af salongen; men Gustave hade mirkt att hon egnade föga uppmärksamhet åt sin bok. Om någon af nyfikenhet eller medlidande försökte inleda ett samtal med denna dame var resultatet alltid detsamma. Hon besvarade i låg ton och med artighet de frågor som gjordes henne; men hon uppmuntrade aldrig någon på ringaste sätt att utbyta tankar med henne. Det tycktes som om hon hvarken sökte vänskap eller deltagande. Hon betalade sin kost och sitt logis punktligt