— Ni tycker om denna melodi af Gråtry, sade musiklärarinnan då hr Lonoble satte sig tätt bredvid pianot. Jag tror ej att ni har särdeles smak för klassiska sonater — Glucks, Bachs och Beethovens mästerverk ? — Nej, svarade den unge mannen uppriktigt; jag har ej smak för något som jag ej förstår. Jag tycker om en musik som går till hjertat. — Än ni, madame Meynell, tycker ni äfven om enkla melodier? frågade mademoiselle Servin nämnda dame, som ej brukade komma så nära pianot eller egna så mycket uppmärksamhet åt musiklärarinnans prestationer. — Ja, mumlade den engelska damen, jag tycker om sådan musik som denna. Derefter spelade musiklärarinnan åtskilliga melodier och deribland en mycket vacker och mycket melankolisk som blifvit satt till en af de mest hänförande verser Thomas Moore diktat, och som den eugelska damen för många år tillbaka sjungit i ett lyckligt hem. Hvem kan säga hvilka erinringar, hvilka idöförbindelser som väcktes hos henne af denna klagande melodi. Men då musiklärarinnan tystnat betäckte den engelska damen sitt ansigte med sina händer och snyftade högt. Detta utbrott af sorg räckte blott en minut. Madame Meynell torkade sina ögon och reste sig för att lemna rummet.