— Så blygsam, så barmhertig — — Ja, kort och godt, så beundransvärdt väl passande till en barmhertighetssyster, svarade Gustave. Nej, bästa Cydalise. Cötenoir är ett ståtligt gammalt gods; men jag skulle lika gerna vilja tillbringa mitt lif i Toulon, släpande en kanonkula efter foten, som i Cötenoirs dystra sal, der madame Fehlter matar sin pudel och den gamle bsronen snarkar bort sin tillvaro. Det går mycket väl an för de gamla, ser du, min syster, och för Madelon -— ty hon har en gammal själ i en ung kropp; men för en ung man full af hopp, glädtighet och lifskraft — bah! Det skulle vera det värsta på jorden. Från galererna kan man alltid ha hopp om att undkomma, men från den dystra salongen, den sömnige presten, pappas snarkningar, hustruns ledsamma sånger och enformiga klinkande på pianot skulle det ej finnas någon räddning. Gustave ryste och de båda damerna ryste då de hörde honom. Utsigterna voro på intet sätt lofvande, men ma dame Lenoble och hennes dotter förtviflade ej alldeles. Gustaves hjerta var fritt, det var hufvudsaken, och det öfriga skulle säkert öfvertalning åstadkomma. Det inträffade snart ett förhållande som ej är sällsynt här i lifvet — en ädelsinnad, rättänkande ung man öfvertalad till ett steg som af alla är honom det mest motbjudande. Modern öfvertalade, systern bad, fadern ordade om det fattiga Beaubocage och det rika Cotenoir. Skulle han ej vara alldeles hjertlös för att gäcka förhoppningarne hos dessa menniskor, som höllo så innerligt af honom, endast