Göteborgsposten – 14 oktober 1870, sida 2

små sånger voro o hanförande; Madelons hendarbeten voro beundransvärda; Madelons kärlek för sina föräldrar var exempellös; adelons vördnadsfulla uppmärksamhet mot den gode abbce St. Velours — familjens själasörjare — var öfver allt beröm. Det var ett mönster af fullkomlighet, en engel. En sådan flicka var för god för denna jorden — för god för alla utom för Gustave. Den unge mannen hörde och undrade. — Hvad ni ha blifvit förtjusta i Madelon Fehlter! utropade han. Mig förekommer hon som den mest hvardagliga unga dame jag någonsin träffat. Hon vet aldrig hvad hon skall säga; hon tyckes aldrig veta hvar hon skall göra af sina armbågar. Jag har aldrig sett sådana armbågar; de äro alltid i vägen. Och hennes axlar sedan! Oh, himmel, sådana axlar! det borde vara förbjudet att bära låga klädningar då man har sådana axlar. Detta var ej uppmuntrande; men de sammansvurne fällde ej modet. Modern ordade om Madelons intellektuella dygder, och hvad voro skuldror i jemförelse med fromhet, älskvärdhet — alla kristliga behag? Cydalise erkände att den kära Madelon var något blyg; Gustave påstod att hon var dum. Fadern tillrättavisade sin sou. Var det ej förskräckligt att nyttja ett sådant ord om denna förtjusande unga dame? Slntligen låg komplotten tydlig i dagen. Efter en diner på Cötenoir och en diner på Beaubocage, vid hvilka båda tillfällen Gustave gjort sig mycket angenäm för damerna i baronens familj, omtalade modern för sin son den lysande framtidsplan hon uppgjort för honom. (Forts.)