Göteborgsposten – 14 oktober 1870, sida 2

och långa dystra sal. Hon kunde ej föreställa sig något mera ståtligt. Hon kunde ej inse att Madelon hvarken var angenäm eller vacker, och att dock hustrun måste räknas för något i hvarje giftermålskontrakt. Hon kunde ej se något annat, ej tänka på något annat än Cötenoir. Ingen enda af de tre sammansvurna befarade någon opposition från Gustaves sida. Det var visst möjligt att han kunde ha blifvit kär i någon parisiska, ehuru hans bref ej antydde något sådant. Men om en sådan olycka händt, finge han naturligtvis jaga bort sin kärlek, återgifva damen sitt trohetslöfte och derefter erbjuda mademoiselle Frehlter sin hand. Föremålet för alla dessa förhoppningar och drömmar anlände slutligen full af lednadslust med en massa saker att berätta om Paris i allmänhet men föga om sig sjelf synnerhet. Damerna gingo utan förbarmande inpå lifvet med frågor. De ville ha en noggrann beskrifning på hvarje qvinnlig varelse i det hus der han var inackorderad och ville knappt tro att alla, utom den lilla musiklärarinnan voro gamla och föga intagande. I afseende på musiklärarinnan sjelf voro de mycket benägna för att fatta misstankar och blefvo alldeles icke lugnade af Gustaves försäkran att hon hvarken var vacker eller fängslande. — Hon är en liten god, flitig varelse, sade han, och arbetar ihärdigare än jag gör. Men hon är ej något under af skönhet, och hennes lif är så dystert att jag ofta undrar öfver att hon ej går i kloster. Det skulle vara gladare och behagligare för henne än att bo tillsammans med dessa gamla qvinnor hog madame Magnotte.