Göteborgsposten – 14 oktober 1870, sida 1

Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 12 Okt. ; Har ni hört omtalas hr John Rådberg? Antagligen svarar ni nej. Samma svar har jag ätven fått af många andra; men det är också törst i dessa dagarne som hr John : Rådberg i egentlig mening uppträdt på händelsernas skådeplats, och om jag icke misstager mig är det först från i dag som hans namn kommer att i häfden antecknas. Uppnår han det mål som han föresatt sig, så blir han en verldshistorisk person, och vi skola genast med berättigad stolthet kalla honom vår celebre landsman hr John Rådberg?. Hvad Jules Favre icke åstadkommit med sitt besök hos Bismarck, och Thiers icke heller med besöken i London, Wien och Petersburg, det har hr Jobn Rådberg föresatt sig ; att ensam, utan alla stormakters biträde, utföra. Se här hans ide, framställd i Dagens : Nyheter n:r 1764: i Luftiärd. t Söndagen den 9 Oktober företager JOHN RÅDI BERG en lustfärd kl. 12 middagen öfver Stockholm till Norrköping och Wingåker. Onsdagen den 12 Okt. företages resa till Paris för att förmå Frankrike och Preussen att sluta kriget. De som önska beskåda detta, torde anteckna sina namn och lemna 10 öre personen i boklådorna. Detta hans meddelande är visserligen : otydligt; men företaget är också ytterst grannlaga och förknippadt med vissa svårigheter. i Men då Frankrikes civilminister gjort en lyckad Jluftfärd från Paris och nu befinner sig i ; Tours, så bör väl hr Rådberg äfven kunna sutföra sin lutttärd från Wingåker till Paris, och då han i Dagens Nyheter särskildt meddelar, att han bygger luftbåtar och luftfari tyg, hvilka drifvas med manskraft eller maskm7, så bör väl ingen tvekan uppstå om det Jortskaffaingsmedel som han använder. Troligep har han redan i dag anträdt sin lufttärd. Våra välönskningar följa honom. Hans mod måste vi beundra, och utan all afund erkänna att han år vår mest uppåtsträfvande man. Revisorerna af Stockholms kommuns räkenskaper för år 1867 hafva icke på långt när företagit en så vådlig luftfärd som hr Rådberg, men de ha icke heller på långt när ådagalagt så stort mod som han. Då jag nu vill omtala deras sista missöde, så bör jag säga att af de fyra revisorerna är det egentligen en, (ordföranden) advokatfiskal Ljungberg, som vållat och hvilken hårdast drabbats af de inträffade missödena. Det var han som satte sig före att åstadkomma en revisionsberättelse utan like, och deri har han lyckats. Men han, liksom andra hyper-handlingskraftiga män, har gått alldeles för långt och stött hutvudet i väggen, som icke remnat. — Stadsfullmäktige, som också hade ett anseende att värna, tyckte att hr Ljungberg gick väl långt, temligt oförsynt och ingalnnda korrekt tillväga med revisionen. Han lade också väl mycket an på stadsfullmäktiges nedsättande i opinionen. Revisionsberättelsen var äfven hållen i en dålig ton, icke värdig ens ordföranden sjelf, och tillika rik både på grava insinuationer och stora räknefel. Men den innehöll åtskilliga framställningar, som syntes vara förtjenta att påaktas. Stadsfullmäktige beslöto — jag omnamnde det i mitt förra bref — att inbjuda revisorerna till en enskild sammankomst på det att de förra med revisorernas biträde skulle komma till klarhet i afseende på hvad som borde göras för att ernå den bästa möjliga hushållning med kommunens medel. Men — hr Ljungberg var nu icke situationens man. Han, och de fyra öfriga revisorerna äfven, förklarade sig icke vilja möta hos stadsfullmäktige. Om mod vittnade icke denna vägran, icke heller de skäl som anfördes för densamma. Revisorerna ansågo det uppdrag som de erhållit vara afslutadt, och sedan de numera återgått en hvar till sin enskilda verkningskrets, skulle det medföra ny kännbar uppoflring af tid och arbete att ingå i besvarande af alla de frågor och inkast, som från en församling af 100 ledamöter kunna göras. Vidare förkla