Göteborgsposten – 13 oktober 1870, sida 3

SamHOHKT all Cgå Tum (l. 9 MOT, TCA tIII uÄCputerade 8 dagar senare. Un valplats ester striden. Af Am edee Achard. Jag hade aldrig förr sett något slagfält och jag önskar heller aldrig se något mera. En målning kan med sinnrik konst framställa slagets blodiga skådespel, kan teckna de stridandes figurer samt lägga lit och sanning i denna dödens stora och förfärliga fest; den kan tvinga ögat att stirra och stirra på dessa bjeltemodets förtviflade jätteansträngningar; den kan väcka det varmaste intresse för dessa drag at storhet och heroism — men hvad den icke kan, det är att kalla till lif ett intryck ai slagfältet efter striden, när den stora slätten är tyst och stilla som gratven och när ödsligheten öfver det utbredt sin hemlighetsfulla slöja. Vi vandra sakta framåt. Marken är öfverallt öfversållad med kulor, träden splittrade, gärdesgårdarne nedbrutna, såden på åkrarne nedtrampad. Husen stå öde och öfvergifna och i vild oordning ligga bär tornistrar, tschakåer, mössor och patronkök 1 hundradetal kringströdda på åkrar, höjder och ängar, der lemningar at uniformer, tusentals vittnesbörd om ödeläggelsen. Vid hvarje steg möter man dem. Marken är ännu fuktig at blod, den har en färg, som man aldrig glömmer, då man en gång sett den. Här och hvar framsticka benen af en häst ur en vårdslöst hopkastad graf, ötverallt på de förstörda vinstockarne hänga slarfvor af klädespersedlar, och mellan dessa sorgliga lemningar vandra bönderna omkring med låvgsamma steg för att söka en smula byte 1 ersättning för allt hvad de forlorat. Man har ännu icke haft tid till att begrafva alla de döda. Bakom en gärdesgård vid vägen ligger en flock. Hvilka ställningar och hvilka ansigtsuttryck! Deras anleten ha stelnat i dödens krampryckningar, läpparne, som öppnat sig till den sista sucken, tyckas le — men hvilket leende! En at dem ligger tvärs öfver en gangstig; han bar märket af ett bajonettstyng midt i det blottade bröstet och rundtomkring år marken färgad at hans blod. Väldiga skaror a! flugor draga sram öfver denna blodbadets valplats och ej en vindpust rör sig som kunde flakta bort markens förfärliga utdunstningar. Skulle man tro det? Två qvinnor plocka mullbärsblad i detta ödeläggelsens förpestade hem! Vi gå vidare. Liken bli allt talrikare, högarne af de dödas qvarlåtenskap allt större. Då och då afbrytes tystnaden, vi förnimma ett underligt surr af flera röster — store Gud, man håller auktion på det plundrade bytet! En blå uniformsrock — huru mycket bjudes? -Sexton souns! — Nå ja, detär icke mycket, men det är också ett hål i rocken och en stor blodfläck nedåt venstra sidan. Och dessa röda byxor då — tolf souns — Får gå, de kunna ej vara stort mera värda, sedan en bajonett slitit dem i trasor. Der borta ligger en hel mängd öppna tornistrar. Soldaternas bret har ingen brytt sig om, de ligga derför kringströdda på marken. Ett af dem börjar så här: Mitt älskade barn .... och en rad längre ner läser jag : Jag hoppas du lefver och mår väl ..; jag har ej mod att iäsa längre. — Ett annat bref har en soldat skrifvit till sin syster. Det är kort, men oändligt rörande. Säg vår stackars far — skrifver soldaten — att han icke skall vara orolig för mig; och du, kära syster, du får sluta upp med att gräta för min skull ... under de långa vinteraftnarne skall jag berätta för dig om alla mina äfventyr från kriget; du kan tro, att det skall bli underhållande och trefligt. — Ett tredje bret narrar mig nästan att småle. Det börjar så: Du beder mig skicka mera penningar ... Ack det slösaktiga barnet behöfver dem ej längre. Låt oss ett ögonblick gå in i ett af husen vid vägen. Det är öde och öfvergifvet. På golfvet ligger en sårad hund och drar sin sista suck. Möblerna äro krossade i tusen stycken, fönsterna smulade till stoft, skärfvor af porslin och glas ligga spridda omkring bland sönderbrutna vapen. Golfren äro fulla at blodpölar och väggarne af kulor. Vi skynda genom byn, der allt är oordning och förvirring. Jag går in i en liten bondstuga. En sårad soldat sitter och väntar på, att man skall föra honom bort. Två af hans kamrater ligga döda vid sidan af honom. Den ene, som ett bajonettstyng gifvit döden, har rifvit sönder gin skjorta för att förbinda såret: han håller ännu den blodiga trasan mellan sina stelnade fingrar. Äfven de öfriga husen i bya äro uppfyllda med sårade, jernbantågen ha ända sedan striden oupphörligt varit i gång, men de ba ännu ej hunnit att transportera alla dessa olyckliga till bättre uppehållsorter; många ligga der ännu utan vård. Hvad säger jag? Utan vård! Har jag ej just i dessa kojor varit vittne till de mest rörande uppoffringar ? Stridens lejon ha forvandlats till milda, saktmodiga sjukskötare. De, som endast fått obetydliga skråmor, gå omkring till de härdt sårade och söka hjelpa dem, orverallt der de förmå det. De hälla innehållet af sina fältflaskor mellan sina hårdare pröfvade olyckskamraters darrande läppar, de breda under och öfver dem sina egna kappor och uniformsrockar, på det att de må ligga mjukare, de trycka dem sina tobakspungar i händerna, — stackars gossar, de kunde nog sjeltva bättre begagna dem, men de känna ett behof af att skänka bort det bästa, de ega, och det bästa är just den lilla pungen med tobak. Ja, man anar sannerligen icke, huru mycken godhet, som kan rymmas i ett menniskohjerta! Jernbantågen utebli. I kojorna finnes ej plats för alla de sårade, och många ligga derför derute under bar himmel. Man breder halm under dem och man gör ännu mera! Snart har der rest sig en paviljong af gröna, skuggande grenar öfver dessa dödens läger; det skulle ju vara omenskligt att låta de olyckliga ligga utsatta för solens brännande strå: lar. Men omensklig är den franske soldaten aldrig. Under det att några iordningställa dessa improviserade lasaretter, bära andra omkring vatten, blandadt med bränvin och socker. Man söker så omsorgsfullt som möjligt att på egen hand förbinda såren, tills läkarne slutligen anlända. De olyckliga föras nu bort på ambulansvagnar. Äfven detta är en högligen upprörande scen, man hör endast suckar och jämmer, det är de döende som lyftas bort från det läger, hvarest de för en stund kännt lindring i sina qval. De, som redan kämpat ut, bäras på i hast hoptimrade bårar bort till en stor graf som lika hastigt blifvit gräfd till venster om landsvägen. Lika fort som den gräfts, skottas den igen. Aftonskymningen sänker sig öfver den lilla byn, en trumhvirsvel håller liktalet öfver de döde och kallar samtidigt de lef