Göteborgsposten – 13 oktober 1870, sida 1

— Och ni tror verkligen att det skulle vara bäst att ej säga något till Charlotte? — Jog är säker derpå. Om ni önskar bevara henne från allt som förorsakar henne trötthet och ledsnad, bör ni hålla henne i okunnighet om denna affär ända tilldess den är afgjord — förutsatt att den någonsin skulle bli afgjord. — Men jag kan ej riktigt försona mig med tanken på att hålla sanningen dold för Charlotte. — Det är derföre att ni ej känner verlden så väl som jag, svarade mr Sheldon kallt. — Jag kan ej föreställa mig att tanken på detta arfsanspråk skulle ha någon störande inverkan på henne, återtog Valentine. Hon är den sista menniska i verlden att fästa vigt vid penningar. — Kanhända. Men det ligger någonting förtrollande i tanken på en stor förmögenhet — en förtrollning som ingen qvinna vid Charlottes ålder kan motstå. Säg henne att hon har rätt till en ofantlig rikedom, och från det ögonblicket skall hon räkna på att komma i besittning af denna rikedom och grunda alla sina planer för framtiden på denna basis. Då jag fått min förmögenhet skall jag göra det eller det. Det är hvad hon beständigt skall säga för sig sjelf, och sedan då spekulationen misslyckats, hvilket den sannolikt kommer att göra, skall det finnas qvar en känsla af sviken förväntan, hvilket skall räcka hela lifvet igenom och bidraga till att förbittra de vanliga nöjena i hennes lif. — Jag är verkligen böjd för att anse er ha rätt,