Göteborgsposten – 11 oktober 1870, sida 2

glad att få yppa för honom ifall hon ej varit bunden till obrottslig tystnad. Så mycket kunde hon dock säga att denna hemlighet vore egnad att ställa mr Sheldon i den renaste dager. Mr Hawkehursts vänskapliga känslor mot Charlottes styffar blefvo allt starkare tillsölje af dessa vinkar, och lagkarlens förklenande utlåtelser om vexelmäklaren upphörde att utöfva det ringaste inflytande på honom. — Den mannen är en så genompiskad skälm sjelf, att han ej kan förmå sig tro på en annan mans heder, tänkte mr Havwkehurst. Så vidt jag har haft att göra med Philip Sheldon, har jag funnit honom vara strängt hederlig. Jag kan ej tänka mig någon dold bevekelsegrund för hans uppförande mot Charlotte och mig. Profvet på hans heder skall bli hans handlingssätt då han fått veta att Charlotte är arftagerska till en stor förmögenhet. Jag undrar om han då skall kasta mig öfverbord? Eller skall Charlotte tro mig vara en äfventyrare och en lycksökare? Nej, nej, nej; jag tror att Charlotte ej under hvilka förhållanden i lifvet som helst skall tvifla på mig. Efter frukosten företogo Charlotte och Valentine åtföljda af Diana Paget en promenad ute i trädgården. För två af dessa tre var promenaden förtjusande, för den tredje dräglig. De svartsjukans qval som plågat Diana då hon sett dessa två tillsammans plågade henne ej längre. Skorpionens gadd hade börjat förlora sitt gift. Hon led fortfarande, men hennes lidande var mildradt af resignation. — Jag har förlorat honom, sade hon för sig sjelf. Lifvet kan aldrig bringa mig mycken glädje; men jag skulle