Göteborgsposten – 8 oktober 1870, sida 2

dition, som väckte hänförelse för det krig, päkhvilket traktaten gjorde slut, lefver ännu. Att ånyo kalla till lif den orientaliska frågan, att lösa den på ett sätt, som kejsar Nikolaus hade i sinnet, har fortfarande blifvit ett hufvudföremål för ryska statsmän. Rysslands politik i detta hänseende är den politik, som England städse motsatt sig och som det bragt ofantliga offer för att bekämpa. Det var en politik, som, så länge Frankrike var en stormakt, icke hade den ringaste utsigt att lyckas, eburu den gynnades af Preussen. Under Krimkriget uppträdde Preussen som Rysslands lakej och hjelpte Ryssland så godt det förmådde, utan att taga del i kriget. Men Frankrike, Englands allierade i Krimkriget, hade ständigt visat sig bestämdt att upprätthålla den 1856 beslutade anordning och att motarbeta alla grefve Bismarcks planer till Rysslands favör. Ryska statsmän insågo, att hvarje direkt angrepp på Turkiet var hopplöst och nödgades att inskränka sig till att understödja upproriska rörelser. Frankrike och England i förening voro starka nog att låta Rysslands alla planer stranda och tvinga grefve Bismarck att lemna alla sina intriger. Så länge de voro förenade, hade Österrike mod att tala ett bestämdt ord med, och hvarje gång den orientaliska frågan kom å bane, fick den en lösning, som stämde öfverens med Englands intressen. Men hur skall det nu gåRyssland rustar sig och om det äfven förnekar det, så känner och uttalar i alla fall Turkiet att det gör militäriska förberedelser. som äro riktade mot det ottomaniska rikets integritet. Man kan dock antaga, att turkarne veta besked och äro på det klara, om de äro hotade eller icke. Det vill med andra ord säga, att Ryssland har i sinnet att kullkasta vissa garantier, som England med stora kostnader uppnått och hvilka det tillägger stor vigt, och att det har i sinnet att göra det med Preussens hjelp. Hurudan är nu Englands ställning? Hvar kan det finna en allierad, om det önskar bevaka si.a intressen i orienten? Frankrike har under regeringsorganernas hosianna kastats till marken. Det har icke längre någon röst i Europas angelägenheter. Det allsmäktiga Preussen gynnar de ryska planerna och lägger kapson på Österrike, som har det största intresse af att korsa dem, men som i sitt bedröfliga, oorganiserade tillstånd icke har förmåga att börja en strid med Preussen allena. Resultatet af detta störtande af den franska makten, som Englands liberala statsmån åsett med ett så dumt leende, är således den fullständiga tillintetgörelsen af allt det, som köptes så dyrt med de i krimkriget bragta offren åf blod och penningar. Ryssland framställer ånyo de fordringar, för hvilka det andra kriget satte hinder, framställer dem på nytt med välvilligt understöd af Preussen, men denna gång af ett Preussen, som är herre i Europa. Frankrike, med hvars allians England efter en svår strid hämmade Rysslands framryckande, ligger för Preussens fötter; Österrike törs icke röra sig, och England — stora resultat af Gladstones och hans kollegers statsmannaskicklighet! — måste allena utmana Ryssland och Tyskland, om det vill häfda sin ära och skydda sina intressen. Hvem kan vänta att en regering, som har mr Gladstonej i spetsen, skall inlåta sig derpå? Slutet är således nära. England, som icke längre har någon politik, skall med en antagen likgiltighet, som skall inbringa det Europas förakt, åse kullkastandet af de traktater, hvilka det för få år sedan påtvang Ryssland, och ödeläggelsen af garantier, som äro af vägsendtlio hetvdelse för handhafvandet af dacc malt