Göteborgsposten – 8 oktober 1870, sida 2

Moselledepartement, med arrondissementerna Sarrebourg, Chåteau Salins, Sarreguemines, Metz och Thionville, som en organisation hvilken sammanhänger med våra planer! Men jag har på intet sätt afstått ifrån, att, efter de offer som ett fortsättande af kriget i längden skall kosta oss, fastställa andra fordringar för afslutandet af fred. Strasbourg, som hr Favre låter mig kalla nyckeln till huset, ehuru det lemnas ovisst, om med det senare ordet menas Frankrike, kallades af mig uttryckligen för nyckeln till vårt hus, hvars besittning vi icke önskade se i andras händer. Vårt första samtal i slottet Haute Maison vid Montry höll sig hufvudsakligen inom gränserna för en akademisk belysning af nutid och förfluten tid, och det inskränkte sig hufvudsakligen till hr Favres förklaring att han lofvade hvarje möjlig penningsumma (tout largent que nous avons), men afböjde hvarje landafträdelse. Då jag sagt det sistnämnda vara oundvikligt, förklarade han fredsunderhandlingarne fruktlösa, hvarvid han utgick från den synpunkten, att afhädelse af land vore förödmjukande, Ja vanhedrande för Frankrike. Det lyckades mig icke att öfvertyga honom, att vilkor, hvilkas uppfyllande Frankrike erhållit af Italien och fordrat af Tyskland, utan att ha varit i krig med något af de båda länderna — vilkor, som Frankrike otvifvelaktigt skulle hafva pålagt oss, om vi blifvit besegrade och hvilka varit resultatet af alla krig under nyare tider — i och för sig ej innebära något vanhedrande för ett efter tappert motstånd besegradt land, och att Frankrikes ära ej vore af annan beskaffenhet än andra länders. Lika litet kunde jag göra för hr Favre tydligt, att återlemnandet af Strasbourg, hvad ära beträffar, icke skulle vara af annan betydelse än återlemnandet af Landau och Saarlouis, och att Ludvig XIV:s våldsamma eröfringar icke växt fastare samman med Frankrikes ära, än den första republikens eller det första kejsardömets. — En praktisk vändning togo först våra underhandlingar i Ferrieres, der de behandlade frågan om ett vapenstillestånd och genom detta speciella innehåll vederlade det påståendet att jag skulle ha förklarat mig under inga omständigheter vilja ett dylikt. Det sätt, på hvilket hr Favre visat mig äran att i afseende på denna och andra frågor framställa mig såsom sjelfordande, nödgar mig till det beriktigande, att jag vid dylika samtal aldrig betjenar eller betjenat mig af sådana ordalag, som att jag personligt ville, åstundade eller beviljade något, utan städse talar om de regeringars afsigter och fordringar, hvilkas göromål jag leder. Som motiv för afslutandet af ett vapenstillestånd erkändes under samtalet å ömse sidor behofvet att gifva franska nationen tid att välja en regering, hvilken allena skulle vara i stånd att så till vida legitimera den nuvarande regeringen, att ett folkrättsligt fredsslut vore möjligt att ingå med den. Jag fästade uppmärksamheten på, att ett vapenstillestånd för en segerrikt framtägande armå alltid medförde militära skador, men att det i närvarande fall för Frankrikes försvar och för reorganisationen af dess arme skulle gifva en ganska vigtig tidsutdrägt, och att vi på denna grund ej kunde afsluta ett vapenstillestånd utan någon militärisk eqvivalens. Som sådan betecknade jag öfverlemnandet af de fästningar, hvilka försvårade våra förbindelser med Tyskland, emedan vi vid förlängandet af vår provianteringstid genom ett inträdande vapenstillestånd måste fordra en lättnad i provianteringen såsom vilkor derför. Det handlade dervid om Strasbourg, Toul dch några mindre platser. Beträffande Strasbourg betonade jag, att dess intagande, sedan glacisens kröning var fulländad, inom kort tid förestod och att vi af den militäriska situationen kunde taga för afgjordt, att besättningen skulle gifva sig, under det att de öfriga fästningarne skulle erhålla fritt aftåg. En vida svårare fråga blef angående Paris. Sedan vi fullständigt inneslutit denna stad, kunde vi endast bevilja öppnandet för tillförsel på det vilkor att den derigenom möjliggjorda nya provianteringen icke försvagade vår egen militära position. Etter att hafva rådfrågat de militära myndigheterna, uppställde jag på H. M. konungens allerhögsta befallning med afseende på staden Paris slutligen följande alternativer: Antingen skall beherrskandet af Paris medgifvas oss genom öfverlemnandet af en dominerande del af fåstningsverken; på detta vilkor äro vi redo att fullständigt prisgifva gemenskapen med Paris och tillåta hvarje tillförsel till staden. Eller ock, om beherrskandet af Paris icke medgifves oss, kunna ri icke bevilja upphäfvandet af spärrningen, utan måste låta den militäriska status quo framför staden ligga till grund för vapenstilleståndet, emedan det annars kunde hända oss att Paris, efter vapenstilleståndets slut, stod på nytt provianteradt och rustadt emot oss. Hr Favre afslog afgjordt det första alternativet, liksom det vilkor, att Strasbourgs besättning skulle bli krigsfången. Deremot sade han, angående det andra alternativet, att han skulle inhemta sina kollegers i Paris mening. Det program hr Favre som följd af vår underhandling förde till Paris, och hvilket der förkastades, innehåller derför intet öfver kommande fredsunderhandlingar, wen väl beviljandet af ett vapenstilleståud från 14 dagar till 3 veckor för val af en nationalförsamling, och på följande vilkor: 1) I och framför Paris upprätthallandet af ett militäriskt status quo. 2) I och framför Metz fortvaron af fientligheterna inom en närmare bestämd, kring Metz liggande omkrets. 3) Öfverlemnandet af Strasbourg med besättningen krigstången; öfverlemnandet af Toul och Bitche, med tritt aftåg för besättningen. Jag tror, att vi härmed gjort ett ganska förekommande anbud, hvilket skall medgifvas af alla neutrala kabinett. Om den franska styrelsen icke velat begagna det den erbjudna tillfället för val af en nationalförsamling i de af oss occuperade delar af Frankrike, så bevisar den dermed sitt beslut, att upprätthålla de svårigheter, i hvilka den gentemot ett folkrättsligt fredsslut befinner sig, och att icke vilja lyssna till franska folkets allmänna opinion. Att allmänna och fria val måste uttalla i fredens intresse, är en åsigt som här hos oss gör sig gällande och som ej heller skall undgå att göra sig gällande hos maktinnehafvarne i Paris. Jag anhåller, att ni ville låta detta utlåtande komma till Er regerings kännedom. v. Bismarck. Stämningen i Italien. Entusiasmen i Florens med anledning af det verldsliga påfvedömets fall var gränslös och så mycket mera anmärkningsvärd som Florens eljest hör till de lugna städerna. Från d. 11 Sept., då de italienska trupperna öfverskredo påfliga gränsen, till d. 20:de, då de inträdde i Rom, var Blommornas stad I en snännina sam var näctan nincamA EA