uppställt för sig sjelf; ty hans förtroende till mr Sheldon var ej obetingadt. Äfven då han var som mest böjd att tro på denne gentlemans redliga uppsåt, plågades han af tillfälliga misstankar i detta afseende. Under den tid som förflutit sedan hans återkomst från Yorkshire hade han ej i kaptenens åtgöranden kunnat upptäcka något anmärkningsvärdt. Kapten Paget talade öppet om allt hvad han uträttat under loppet af hvarje dag, och Valentine fann ingen vidare anledning att nära den misstanke som uppstått hos honom efter mötet i Ullerton. Mr Hawkehurst beslöt derföre att afhugga det band som höll honom fast vid sin gamla följeslagare. Valentine hade under senare tiden varit mycket försumlig mot sin gynnare vid Grayss-inn, till ster förtret för denne gentleman, som plågade den unge mannen med ständiga bref, hvari han begärde samtal med honom. Dessa samtal hade på slutet blifvit långt ifrån angenäma för någondera af de ailierade. George Sheldon påyrkade nödvändigheten af ett omedelbart giftermål; Valentine vägrade att göra något i hemlighet efter vexelmäklarens oväntade ädelmod. — Ädelmod! upprepade George Sheldon, då Valentine gifvit honom ett sådant svar. Ädelmod! Min bror Philip ädelmodig! Det var då det bästa jag hört på tio år. Om jag ville, mr Valentine Hawkcehurst, skulle jag säga er något om min bror, hvilket skulle sätta er i stånd att uppskatta hans ädelmod till dess rätta värde. Men jag vill ej, och om ni behagar att arbeta emot mig och mina intressen, måste ni få plikta för er dårskap. (Forts.)