Göteborgsposten – 6 oktober 1870, sida 3

Uertig Gramonts flykt från Paris. Hertigen af Gramont var naturligtvis underrättad om kapitulationen i Sädan tjugofyra timmar före allmänheten. Han insåg straxt nödvändigheten af att taga till flykten, då pöbelns förbittring säkert skulle vändas mot den minister, som förklarat kriget. Han gick derföre till sin bankir för att erhålla penningar och värdepapper, men fick veta, att den person i firman, som hade att göra med hans affärer, hade rest till landet och begaf sig således dit att träffa honom. Bankiren var i det ögonblick hertigen träffade honom, sysselsatt med att i sin trädgård nedgräfva sin förmögenhet, men vände genast tillbaka till Paris och utlevererade de önskade papperen och penningzumman till ministern. Dagen efter offentliggjordes de sorgliga nyheterna och hertigen flydde. Han gjorde uppenbara förberedelser till afresa och lät sin vagn köra fram; men en af hans tjenare satt i den, under det att han sjelf undslapp genom en bakport. Pöbeln följde vagnen, men fann naturligtvis deri icke den sökte, och hertigen nådde lyckligt Calais. Kommen dit, hade han ånyo orsak att känna sig orolig. Han måste visa sitt pass, innan han kunde lemna landet och det var tydligt, att man då skulle lära känna hvem han var, och sannolikt arresterad skicka honom tillbaka till Paris, hvarifrån han knappast ånyo skulle kunna rädda sig. Han måste likväl löpa denna risk och han beslöt visa passet för vederbörande embetsman, hvilken till hans stora lättnad lät honom gå ombord på den stora engelska ångbåten, utan att göra någon anmärkning. Han gick genast ned i kajutan, och för att desto bättre undgå uppmärksamhet föregaf han illamående. Några minuter derefter kände han emellertid ett ominöst slag på axeln och såg sig om i den förväntan, att man var kommen för att arrestera honom. Han såg blott densamme embetsman, åt hvilken han visat passet och som sade till honom: Då ni var minister gaf ni min son ett embete. Till tack härför har jag låtit er passera och sannolikt räddat ert lif. Med dessa ord gick embetsmannen sin väg och hertigen nådde lyckligt och väl Dover.