Göteborgsposten – 5 oktober 1870, sida 2

låta henne veta att ni och jag förstå hvarandra. Naturligtvis skall hon nu träffa er mycket ofta. Ni skall tillbringa julen hos oss, och jeg litar på er heder i afseende på det löfte ni nyss gaf mig. — Och jag skall hålla en noggrann vakt öfver er och den unga damen, tillade mr Sheldon för sig sjelf då Valentine Hawkehurst lemnat rummet. Mr Sheldon gick till sitt bibliotek, tände gasen, satte sig vid sitt skrifbord och tog en penna. Han satt en stund med armbågarne stödda mot bordet och hakan i händerna, grubblande med rynkade ögonbryn. — Kan jag lita på henne? frågade han sig sjelf. Är det klokt att ha henne nära mig — efter — efter hvad hon såg vid Fitzgeorge-street? Ja, jag tror att jag kan lita på henne till en viss grad; men utöfver den måste jag vera på min vakt. Hon torde vara farligare än en främmande person. En sak är fullkomligt klar: hon måste få sitt underhåll på ett eller annat sätt. Frågan är om hon skall få sitt underhäll i detta hus eller utom detsamma, och om jag kan låta henne tjena mig som jag vill bli betjenad. Sådana ungefär voro mr Sheldons funderingar; men de varade blott en kort stund. Den fråga han öfvervägde var en vigtig fråga och han var en alltför klok man för utt ej se den från alla sidor innan han fattade något beslut. Han tog en brefpacke på bordet och sökte bland brefven efter något visst. Slutligen fann han det bref han sökte. Det var skrifvet på vanligt postpapper och af en