Göteborgsposten – 4 oktober 1870, sida 2

och der uppfångas at besattumngen, u11K dock hindrades af preussarne genom spärrandet af en sluss. Paris. (Korresp. till ett utländskt blad.) Under sista dagarne har Paris haft ett utseende, som vår generation knappast kan förstå. Ingenstädes ser man nu ett ekipage, hvarken i staden, Boulevarderna, Elyseiska fälten eller i de aristokratiska qvarteren. Endast tidtals afbrytes den djupa tystnaden genom det lätta rullandet af en lökares vagn. Posivagnarnes och jernbanornas tunga packvagnars larm har upphört och bankdirektionerna ha inställt alla godsförsändelser. I rue Sentier äro alla affärslokaler stängda. Magasinerna vid rue Bourdonnais mottaga icke mer så mycket som ett enda tygstycke från Elboeuf, och rue de la Victoire, som förr var uppfylid af de ofantliga sändningarne från Sarreguemines smälthyttor, står numera öde och tom. Lundast vagnar lastade med lifsmedel, med hö, halm eller möbler från de utom staden liggande villorna komma in i det inre af staden. Fiakrar och hyrvagnar finnas blott i ett mindre antal, och när man ser någon af dem, är den vanligen upptagen af några officerare vid nationalgardet. Det allmänua omnibuskompaniet har minskat sin verksamhet till en tredjedel, och likväl visar sig ingen trängsel i vagnarne, så starkt har trafiken minskats. Deremot ser man öfverallt ambulansernas små vagnar och intendenturens, så väl som artilleriets stora, klumpiga kördon. Fästningskanoner af svåraste kaliber befordras på låga vagnar med starka hjul. Alldenstund gator och Boulevarder icke mera vattnas, är allt inhöljdt i ett moln af dam liknande krutrök och träden längs med Boulevarderna hafva af torkan mistat sina blad. Tuileriträdgårdens vackra kastanjer sträcka sina nakna grenar öfver vagnarne till en artilleripark. Både denna och den lilla trädgården vid Louvren äro stängda. På de tria platserna i Champs Elyses exercera nationaoch mobilgarden, och alla större öppna platser i staden begagnas på samma sätt. Från kl. 7 om morgonen hör man de kommenderande officerarnes stämmor och gevärens rasslande på gatan. På gatorna är det lika lifligt som förr, men befolkningen har ändrat karakter: få qvinnor och barn, soldater, otåliga mobilgardister, hvaraf många i blusar, skarpskyttar i de besynnerligaste drägter och nationalgardister. Man ser personer komma från vaktgöringen, för att bege sig till sina göromål. En bär advokaternas talar under armen och ett gevär på axeln. Vid dörrarne till mairierna, vid pelarne i rue Riveli, vid ministerhotellen tränges ständigt en massa menniskor, för att läsa depescherna, hvilka de redan läst i går, men vilja läsa om igen. Teateraffischerna och handelsplakaterna äro försvunna och endast de, som handla med vapen och andra militärreqvisita, hålla ännu sina etablissementer öppna. Trefärgade plakat förkunna utgifvandet af Electeur libre under redaktion af Ernest Picard. Vid sidan deraf läses på gult papper en uppmaning att abonnera på hr Felix Pyats nya tidning de Combat. På små hvita skrifna lappar sökes eller utbjudes personer till krigstjenst i annans ställe och en chocoladfabrikant annonserar sina varor under det röda korsets auspicier. På boulevarderna utbjudas de nya tidningarne. Blanquis blad La Patrie en danger tryckes på gult papper, emedan man redan har brist på hritt. Uthungrade, halfvuxna pojkar med bleka ansigten, flottigt hår och smutsiga händer framräcka en suddig karrikatyr af Napoleon III under ropet: Achete: Mandrin sans cartouches! Polisen, såväl ordningspolisen som den hemliga, ar försrunnen, och man ser i stället här och der en patrull, bestående af nägra nationaloch mobilgardister, hålla vakt i något kaf af 3:dje rangen. Någon gång ser man en elegant herre med svart hatt presentera de förbigående en sparbössa af hvitt trå — det är en insamling för de sårade, till utrustning af en frikår eller till förmån för en bedragare. I ett hänseende ser det anständigare ut på gatorna än förr, i det att det öfvervägande antalet af tvetydiga damer dels lemnat staden och dels hålla sig hemma, och de som någon gång visa sig, äro mycket tillbakadragna af fruktan för skandal. Butikerna äro öppna som vanligt, men handeln är blott ringa. De enda magasin, i hvilka man ser köpare, äro de som handla med militära saker, patronkök och dylikt. Hos viktualiehandlarne, som för några dagar sedan bestormades af försigtiga och förskräckta husmödrar, ses nu ingen menniska; hvarje hushåll är tillräckligt försedt med födoämnen. På torgen tillhandahållas de skönaste frukter nästan för intet. Frukter från Fontenay, Montreuil, Argenteuil och Nogent, som af rädslan för preussarne i en hast blifvit plockade, säljas nu för hvad man vill ge. Man får jättestora blombuketter för 2 sous, men de köpas också endast för Strasbourgstatyn och det är icke tillräckligt att hålla försäljningen uppe. Kyrkorna äro nu mera besökta än förr, mobilgardister från departementerna strömma in i dem, knäböja på stengolfvet och bedja några ögonblick med en rörande innerlighet. De atora ingångarne till banken, finansministeriet och posthuset äro stängda; i skattkammarens byggnad och bankens inre gårdar äro trupper lägrade, för att skydda dessa vigtiga etablissementer mot en öfrerrumpling af inre fiender. Börsen är fri från sina vanliga kunder och full af främmande ansigten. Der göras blott få affärer, och der är det enda ställe i staden, hvarest man ännu frågar, om Paris ämnar försvara sig. I konstoch fotografihandlarnes fönster äro parträtterna numera utbytta, och man finner icke ett enda porträtt af kejsaren, kejsarinnan eller den kejserl. prinsen; möjligen får man se en bortglömd prinsessa Clotilda; det är redan längesedan man frågade efter prins Napoleon. Deremot uppfylla porträtter af Garibaldi fönstren. De handlande ha ännu en gammal rest deraf på lagret, som de aldrig hoppats bli af med. Nu har Garibaldi kommit på modet igen och intager den plats, der man förr såg porträtter af senatorer, högerns deputerade och ministrar. De eleganta restaurationslokalerna stå nu tomma. Ingen besöker Durant, ingen Case For, blott tå i komma till Voisin, åtminstone om dagen. Restaurationerna af 2:dra klassen, der man äter derför att man är hungring, äro ännu fulla, isynnerhet af nationaloch mobilgardister. Några bataljonschefer ha försökt att åstadkomma gemensamma måltider för manskanet men ännu icke lyckats. Hvem föredra