Göteborgsposten – 1 oktober 1870, sida 2

kejsar Napoleon och konung Wilhelm. Times korrespondent vid kronprinsens af Preussen arm meddelar i ett bref af d. 16 Sept. en skildring ur de bästa källor om kejsar Napoleons och konung Wilhelms möte på det lilla slottet Bellevue utanför Sdan. Då underrättelse kom, alt kapitulationen var undertecknad, ansåg konungen sig kunna till mötesgå kejsarens önskan om ett samtal, men det uppstod fråga, huruvida det var passande, att H. Maj:t begaf sig till den fallne kejsa ren, eller om denne icke borde komma till konungens qvarter. Kronprinsen ansåg emellertid, att konungens värdighet icke skulle lida något men af, att haa begaf sig till Bellevue, dit kejsaren, på grund af några demonstrationer utanför hans fönster at franska soldater, begitvit sig kl. 4 på morgonen. Kronprinsens mening segrade, och beledsagad af sin son, sin stab och en eskort, begat sig konung Wilhelm till Bellevue, hvarest de sågo de franska generalerna samlade i ett orangeri. Konungen steg af hästen och kejsaren mottog honom på det nedersta trappsteget. De räckte hvarandra handen, gingo tillsammans uppför trappan in i orangeriet och derefter in i salen. Kronprinsen stängde dörren och stannade utanför, så att kejsaren och konungen ensamma stodo ansigte mot ansigte. Konungen tog först till ordet och sade, att Gud gifvit hans vapen segern i detta krig, som var förklaradt mot honom. Kejsaren svarade, att han icke önskat krig, men blitvit nödgad att förklara det, för att tillfredsstäl.a den allmänna opinionen i Frankrike. Konuog Wilhelm svarade, att han visste det icke vara kejsarens verk. Det var han ganska viss om. Ers Maj:t förklarade krig för att tillmotesgå allmänna opinionen, men det var edra ministrar, hvilka framkallade denna opinion, som tvang till krig-. Efter en paus tillade konungen, att franska armeen kämpat med stor tapperhet. Ja, sire, sade kejsaren, men Ers Maj:ts trupper egde en disciplin, som min här under sista tiden saknat. Kungen anmärkte, att den preussiska armeen under några år begagnat sig af alla nya ideer och både före och efter 1866 egnat hela sin uppmärksamhet åt främmande nationers experimenter. rt artilleri, sire, svarade kejsaren, vann slaget. Det preussiska artilleriet är uet bästa i verlden. Konungen bugade sig sägande, att de med ifver gjort sig andra nationers försök till godo. Det var prins Friedrich Carl, som afgjorde dagens ode?, anmärkte kejsaren. Det var hans arme, som dref oss från vår ställning-. Prins Friedrich Carl? Jag förstår icke Ers Maj:ts mening. Det var min sons arme, som kämpade vid Sdan. IIvar är då prins Friedrich Carl!? lan är med sydarmåeen framför Metz. Vid dessa ord studsade kejsaren och tog ett steg tillbaka, som om han fått ett slag, men återvann snart sin sjelfbeherrskning och samtalet fortsattes. Konungen frågade, om kejsaren hade något tredsörslag att tramställa. Nej, dertill har jag icke ättighet; jag är fånge. Må jag då fråga, med hvilken regering i Frankrike jag kan underhandlaI Paris hafva kejsarinnan och ministrarne allena rätt att underbandla. Jag har ingen makt. Jag kan icke befalla eller uppsätta vilkor-. Konungen yttrade vidare, att han ämnade, om det behagade II. Maj:t, anvisa honom slottet Wilhelmshöhe till vistelseort. Kejsaren mottog anbudet, och deretter föreföll ingenting vidare af vigt och monarkerna togo afsked at hvarandra. Deretter yttrade kejsaren rörd till kronprinsen sitt erkännande för den vänlighet och artighet konungen under hela samtalet bevisat honom. — D