Göteborgsposten – 1 oktober 1870, sida 2

spetsen skulle kanske vilja afsluta stilleståndet; men det andra partiet med Gambetta i spetsen vill krigets fortsättande. Detta parti har hittills hatt öfvervigten. Nen äfven om det skulle nu vilja vika, skall det kanske icke kunna. Det extrema partiet i Paris fordrar kamp till knifven. Om den provisoriska regeringen antoge de preussiska törslagen, så skulle ett vådligt skräckvälde uppstå i Paris, hvilket skulle slunga det arma Frankrike i ännu värre olyckor. Regeringen har derför ej något annat val, än att bringa sakerna till det yttersta. Men at hvad art skall denna kamp bli, som nu måste följa? Regeringen skall underhålla kampen utan verkligt hopp om seger, kanske med tyst ötvertygelse om att nederlag ändock skall följa. Det skall vara en förtviflans kamp, der man strider för att göra fiendens seger så dyrköpt som möjligt. Ingen skulle kunna känna större tillfredsställelse än vi, om våra dystra farhågor blefve vederlagda af händelserna; men tyvärr, ingenting låter oss hoppas derpå, sedan det nu synes omöjligt för fransmännen att kunna ordna ett någorlunda kraftigt försvar i landsorten, hvilket kan hota den tyska belägringsarmåen vid Paris, och då blir afgörandet af den franska hufvudstadens öde endast en tidsfråga, hvars lösning desto mera skall påskyndas, som ställningen inom Paris, ifall man får döma at underrättelserna derifrån, ingalunda gör det möjligt för staden att länge hålla sig. Ej ens at mensklighetsskäl rör sig ännu vågon makt, för att, om möjligt, göra slut på ett krig, hvars blodiga final skall bli ett grymt, men i det hela onödigt slagtande. Det egoistiska England darrar blott för sina mtressen 1 Orienten, hvilka det plötsligt ser hotade af de ifriga rustningarne i Ryssland. Men sedan det kallt äsett Frankrikes krossande och genom sin egoism verkat, att andra makter äfven måst hålla sig tillbaka, har det förlorat allt hopp om att kunua längre uppträda med någon kraft mot Ryssland. Frankrike var dess bäste bundsförvandt, under det att det nya tyska kejsardömet, den segerdruckna Germania, skall hånfullt vända ryggen åt den giljande John Bull. I sanning, den neutralitetsfest, som de engelska bomullsstatsmännen firat under illumination från brinnande städer och byar i deras ilierades land, skall slutas kanske ännu ohygggare för Englands anseende och makt, än fyr Frankrikes. Man börjar äfven inse det på Albions ö; man känner luften tryckande och man klagar, man anklagar; men det är för sent: Frankrike ligger blödande, skälfvande, och Englands alla pund skola ej kunna äterupprätta den så grymt rubbade jemnvigten i Europa. Times meddelar också ett bref, i hvilket lord Lytton Bulwer förklarar, att Engdands svaga politik måste väcka afsky genom sin egoism och förakt genom sin feghet samt sluta med att bli förderflig för landets intressen. Bresskrifvaren fordrar på det kraftigaste, att England skall intervenera i det vu pågående kriget. Att Bulwer ej är ensam i England om denna mening, känna vi väl, och allt starkare blir den opinionsström, som börjar brusa genom folket, hvilket på vanligt sätt vtialar sig genom meetings. Times uppträder emot dessa meetings: de genera naturligt den egoisliska politikens hufvudorgan. På krigsskådeplatsen utveckla sig händelserna. De preussiska trupperna närma sig mer och mer Tours, för att spränga Loirearmåen. Det kavalleri, som sändts till Orleans, ör att mota Tyskarne, har måst draga sig illbaka, och tyska trupper ha besatt platsen. Vi vänta äfven att snart erhålla underrittelser om trupprörelser, kanske strider, i Elsas i trakten af Colmar, Mulhouse eller Beltort. Om de trupprörelser, som egde rum i dessa trakter i medlet af förra månaden, erfra vi nu närmare: D. 16 Sept. företog den tyske generalen Keller i spetsen för c:a 5000 man badensiska trupper en expedition mot Colmar och den rika fabriksstaden Mulhouse i Öfra Elsas. Då han höll sitt intåg i Mulhouse, hade prefekten och mairen begifvit sig till fästningen Belfort; det 84:de franska linie-infanteriregementet, som kommit till Mulhouse, för att beskydda staden, hade äfvenledes dragit sig tillbaka för den öfverlägsna fientliga styrkan. Badensarne anordnade i hast en afväpning af befolkningen, hvilken dock endast ofullständigt utfördes. All jernvägsma eriel hade fransmännen låtit föra till Belfort. Alla jernvägsbroar på linien till denna fästning blefvo sprängda af badensarne, hvilka snart sågo sig nödsakade att åter draga bort. Innevånarne i Mulhouse hade neml. skyndsammast satt sig i förbindelse med besättningen i Belfort, underrättat den om de tyska truppernas antal och uppfordrat den till att komma Mulhouse till undsättning. Ett bref, hvari denna plan omtaltes, uppsnappades af en tysk tjensteflicka, som underrättade general Keller om saken, och följden var, att badensarne så fort som möjligt lemnade staden, medförande 1 mill. fres i krigsskatt. Kort efter det den fientliga styrkan ryckt ut, ankommo 10,000 man regelbundna franska trupper och mobilgardister, hvilka drogo mot Breisach, eftersom de ej kunde upphinna badensarne. Befolkningen i Mulhouse reste sig nu mot de i staden boende tyskarne, hvilka fingo hårdt böta för den utskrifna millionen. Neue freie Presse tadlar general Keller för detta ströftåg i ändamål att utpressa penningar och jamför honom med ingen mindre än — Rinaldo Rinaldini.