britter som Julius Cesur kom för att underkufva. Hvem du träffade der? Någon landtjunkare förmodar jag, som blef kär i dina vackra ögon och ville att du skulle tillbringa resten af ditt lif bland dessa nordliga vildar. Miss Paget var ej den qvinna som lät sina sår bli synliga ens för de mest vänligt granskande blickar. Huru bittra hennes qval än voro föredrog hon dem med stolt panne. Hon var ju så van att lida och dölja sina lidanden. I deg hade hon blifvit förledd till ett kort utbrott sf passion; men stormen hade gått öfver och mera skarpt granskande blickar än Charlottes skulle ha blifvit bedragna af hennes sätt. — Nu är du åter dig lik igen, min egen Di, sade miss Halliday. Nej, det var ej en Yorkshirelandtjunkare jag träffade. Det var en person som du alltför väl känner, en person som vi talst om denna morgon. Oh, Di, du måste säkert ha förstått mig då jag sade att jag ville att du skulle tycka om honom litet för min skull! — Valentine Hawkehurst! utropade Diana. — Ja, hvem skulle det annars ha varit! — Han var i Yorkshire? — Ja. Det var högst förunderligt. Han marscherade upp till porten vid Newhall en morgon under sina promenader, utan att ha minsta aning om att jag skulle finnas någonstädes i grannskapet. Var ej det underligt? — Hvad kunde ha fört honom till Yorkshire? — Han kom i och för göromål. — Hvad då för slags göromål? — Hvad vet jag? Något ärende åt pappa eller George