Göteborgsposten – 29 september 1870, sida 1

att Posttidningen, som snart i 226 år vandrat sin väg i rättfärdighet, nu hotats med en tryckfrihetsprocess från preussiska regeringen, men räddats från lagens straff och konfiskering genom vår utrikesministers åtgärd, hvilken här betraktats, och med skäl, såsom förödmjukande i mer än en riktning? Och slutligen — hvem kunde väl föreställa sig, att vår utrikesminister i förhastande och med odiplomatisk öppenhet skulle, för att soulagera regeringen i Berlin, afgifva ett löfte att omreglera Posttidningen och rubba dess sekelsgamla grundvalar? Det är ingen antaglig ursäkt att utrikesministern, då han gaf det ominösa löftet, icke fullständigt kände regeringens och Posttidningens ställning till hvarandra. Regeringen kan visserligen indraga den subvention, 10,000 rdr, som af statsmedlen utbetalas till Posttidningen; men då är denna tidnings utgifvare otörhindrad att ätergå till det högre prenumerationspriset, som gällde innan den omförmälda subventionen beviljades. Posttidningen är icke statens utan en institutions, Svenska akademiens, egendom på grund af ett gammalt, annu gallande privilegium, som icke egenmäktigt kan upphätvas. Regeringen kan visserligen åtven upphöra med att först i Posttidningen meddela sina beslut och hela gruppen af nofsciella notiser, och dessa kunna lemnas till någon annan tidning, men den åtager sig väl icke derföre att blifva regeringens organ och Posttidningen kan sedan aftrycka dem. Men Posttidningens privilegium att offentliggöra den vida större gruppen af legala annonser kan ej upphäfvas utan med Svenska akademiens samtycke, och för detta privilegium uppbär hon at Posttidningens utgitvare 7000 rdr årligen. Vill regerir ;en åstadkomma en fullständigt officiel tidnir ;, så erfordras dertill utan gensägelse ett vida högre anslag än det som Posttidningen nu uppbär. Riksdagen har dock ej varit benägen att låta detta anslag utgå; den torde nu blifva det ändå mindre, men icke derföre att riksdagen anser en organ för regeringen obehöflig, utan sannolikt derföre att utrikesministern valt en så olämplig apropos att framkomma med sitt förslag att omordna Posttidningen. Det inses lätt att Posttidningens utgifvare kommit i en obehaglig mellanhand; men han har iakttagit en värdig hållning och han eger aen tillfredsställelsen att åtnjuta sina kollegers inom tidningspressen moraliska understöd, minus ett par, hvilka dock såsom kollriga icke vidare äro tillräkneliga. Sannolikt är, att hufvudstadens valmän snart blifva kallade för att utse en representant i Andra kammaren. Tilltölje at öfveransträngning har den i sitt mödosamma lärarekall nitiske rektor J. O. Letfler ådragit sig en så svår sjukdom, att hans verksamhet säsom riksdagsman icke kan fortsättas. I så fall antager jag att endast två kandidater blifva uppställda, nemligen häradshöfd. Richard Carln och advokatfiskalen Ljungberg, den senare förordad dock endast af Dagens Nyheter. Någon farlig medtäflare för hr Carlen blir väl således icke hr Ljungberg. Den förre eger solida kunskaper och skulle blifva en god acqvisition för lagutskottet, men torde icke kunna mäta sig med hr Ljungberg i sparsamhetsansatser. Möjligen är det de stora krigshändelserna eller andra omstandigheter, som vållat att samtliga här utkommande tidningar, annars så vaksamma, forbisett eller blundat för tvenne af den resp. Stockholms skarpskytteförenings styrelse nyligen vidtagna åtgärder, som vittna om ett otillbörligt maktbegär och en långt drifven tilltagsenhet. Jag bör emellertid på förhand nämna, att ifrågavarande styrelse, som är temligen talrik och eger en ytterst medgörlig ordförande, egentligen styres af tre ledamöter, af hvilka de två åter styras af den tredje. För att uppmuntra skjutfärdigheten bland de frivilliga skarpskyttarne har regeringen bland annat anslagit 3000 rdr årligen till priser, att utdelas vid den allmänna skarpskyttetäflingsskjutningen som årligen eger rum i hufvudstaden. Sistnämnde omständighet gör att härvarande skarpskytteförenings styrelse erhållit i afseende på täflingsskjutningarnes anordnande här en ganska betydlig makt, hvilken, såsom ofta är fallet, ökas, när motstånd ej möter. Vilkoren för täflingsskjutningen äro af K. Maj:t fastställda. Om i dessa ändring eller tillägg erfordras, så bör derom i vederbörlig ordning framställning göras och K. Maj:ts beslut afbidas. Men en sådan procedur har Stockholms skarpskyttestyrelse ansett obeqväm, utan företagit sig i år att reglementera på egen hand och etter sitt hufvud, och detta är företrädesvis egenmäktigt. WWMLAM----W —nn nn