Göteborgsposten – 28 september 1870, sida 2

ter, som äro förenade med en belägring ester alla konstens reglor, innebåller en engelsk tidning töljande beskrifning öfver försaripgssättet dervid: Fästningsmuren vid de flesta fästningar är bastionerad — det vill säga, den har vid alla hörnen femkantiga utbyggnader kallade bastioner, hvilka med sin eld skydda både den yta som utbreder sig framför fåstningsverken och fästningsgrafven som ligger omedelbart vid deras fot. I denna graf ligger mellan hvarje par af bastioner ett särskildt triangelformigt verk kalladt haltmånen (demi-lune), som betäcker den ditåt vettande delen af bastionerna samt kurtinen — det vill säga den del af fästningsmuren som ligger emellan dessa; grafven sträcker sig rundtomkring denna halfmåne. På yttre sidan om denna fästningsgraf är en betäckt väg, en bred gång skyddad af kanten at glacisn, en omkring sju fot hög vall som sakta sluttar utåt. Ofta finnas andra verk för att göra svårigheterna vid en belägring ännu större. Alla dessa fästningsverk äro skyddade af vatten i grafvarne och så anordnade att de yttre alltid beherrskas af de inre, under det de sjelfre beherrska fältet utanför. För att anfalla en så beskaffad fästning är den metod som infördes af Vauban fortfarande den enda som användes, ehuru de belägrades refflade artilleri terde göra vissa förändringar nödvändiga, om marken utanför fästningen är fullkomligt jemn på långt afstånd deritrån. Men som nästan alla dessa fästningar uppfördes under de slätborrade kanonernas tid, togs vanligtvis det område som låg på längre än 1200 alnars afstånd från fästningen ej med i beräkningen och sätter nästan alltid de belagrande i tillfälle att utan att behöfva jemtörelsevis blottställa sig eller uppkasta ordentliga löpgratvar nalkas fästningen på nämnde afständHvad man då törst har att göra är att omringa platsen, jaga in dess förposter och andra detachementer, rekognoscera verken, skaffa belägringskanoner, ammunition och andra förråder fram till fronten och ställa förrådshus i ordning. I närvarande krig har ett första bombardemang med fältkanoner äfven tillhört denna förberedande period, hvilken kan räcka mycket länge. Strasbourg var till en del omringadt d. 10 Augusti, fullkomligt omringadt d. 20:de, bombarderadt från d. 23:dje till d. 28:de, och dock började den regelmessiga belägringen först d. 29:de. Denna regelmessiga belägring daterar sig från öppnandet af första parallelen, en löpgraf med jorden uppkastad på den sida som vetter mot fästningen tör att dölja och skydda de män som passera genom den. Denna första parallel brukar i allmänhet omgifva fästningsverken på ett afstånd at från 900 till 1050 alnar. I den uppställas bestrykningsbatterierna. Deras ändamål är att förstöra fästningskanonerna och d da de män som äro placerade bredvid dessa. Det måste åtminstone finnas tjugo sådana batterier, med två å tre kanoner i hvartdera. Vanligtvis har man äfven i första parallelen placerat ett antal mörsare för att bombardera staden eller garnisonens bomfria magasiner; med våra tiders artilleri erfordras de endast för det sistnämnda ändamålet, refflade kanoner äro nu tillräckliga för det förra. Från första parallelen uppkastas löpgrafvar i zigzag framåt, så att intet af fästningsverken kan bestryka dem med sina kanoner, tills på 500 alnars afständ från fästningsverken, hvarest den andra parallelen sedan drages — en parallel liknande den första, men ej så lång. Detta blir vanlgtvis gjordt fjerde eller femte natten efter öppnandet af löpgrafrarne. I andra parallelen placeras motbatterierna, en mot hvartdera at de angripna fästena; de skola korsa sin eld med bestrykningsbatteriernas. De bruka innehålla inalles omkring sextio kanoner af svår kaliber. Derefter avancera de belagrande ånyo i zigzag, som blir allt kortare och mera sammanslutet ju närmare de komma intill fästningen. Vid foten af glacisn omkring 90 alnar från fästningsverken blir den tredje parallelen dragen, hvarest nya mörsarebatterier uppställas. Detta torde hinna vara fullbordadt nionde eller tionde natten efter öppnandet af löpgratvarne. Då man hunnit så nära fästningsverken börja de egentliga svårigheterna. De belägrades artillerield är, för så vidt som den beherrskar öppna fältet, då nästan tyst, men muskötelden från fästningsmurarne är nu verksammare än pågonsin och fördröjer arbetet i löpgrafvarne ganska mycket. Man får nu arbeta på ett närmande med större försigtighet och efter en olika plan, som här ej kan i detalj förklaras. Den elfte natten torde de belägrande kunna vara vid de framskjutande hörnen af den betäckta vägen, midtemot de tramskjutande punkterna af bastionerna och demi-lunerna, och den sextonde torde de ha hunnit draga sina löpgrafvar bakom glacisn parallelt med den betäckta vägen. Då först skola de inneha en ställning så att deras batterier kunna göra brescher och tysta kanonerna på bastionflankerna, hvika skjuta utefter löpgrafven och förhindra passerandet öfver densamma. Dessa flanker och deras kanoner torde komma att vara förstörda och breschen skjuten på den sjuttonde nagen. Följande dag bör man kunna verkställa öfvergängen öfver vallgrafven och storma. Detta är en kort framställning om de belägringsoperationer som måste vidtagas mot en af den svagaste och enklaste sortens fästningar (en Vaubans sexkant) och om den tid som erfordras för de olika afdelningarne af en belägring — förutsatt att en sådan ej oroas af lyckliga utfall och att i försvaret ej utvecklas högst utomordentlig verksamhet. Men äfven under dessa gynnsamma omständigheter ser man att det erfordras åtminstone sjutton dagar innan hufvudmurarne kunna tillfogas en bresch, hvarigenom fästningen kan stormas Om garnisonen ar tillräcklig i antal och väl försedd, finnes ej nägot militäriskt skäl hvarföre den skulle gifva sig förr; från militärisk synpunkt sedt är det en skyldighet för den att hålla ut minst så länge. Talamraemmar