Göteborgsposten – 27 september 1870, sida 2

Ett samtal med grefve Bismarck. Londonertidningen Evening Standard har från sin korrespondent vid krigsskådeplatsen emottagit en berättelse om ett längre politiskt samtal, som denne haft med grefve Bismarck. Detta meddelande är icke utan intresse, förutsatt att det i det väsentligaste sanningsenligt återgifver förbundskanslerens asigter. Samtalet egde rum d. 12 Sept. i högqvarteret i Reims. Grefve Bismarck talaue på engelska, på hvilket språk han, om ej lullkomligt, likväl med färdighet uttrycker sig. Korrespondenten anmärkte först, att den preussiska hären icke hade utfört sina marscher så snabbt, som grefven något tidigare förutsagt. Bismarck svarade: Man kan icke göra sig en föreställning om, huru svärt det är att befordra en arme på 300,000 man. Derefter bör ni erinra er. att vi till en början gått mot vester, derpå mot norr, sedan mot nordost, vidare efter slaget vid Sedan, som gitvit oss 100,000 fångar att sörja för, halva vi ännu en gång måst göra en omväg och marschera mot sydvest. Han tillade: Vära soldater hafva tillryggalage 30 eng. mil om dagen, naturligtvis med hvilostunder; men 30 mil om dagen oafbrutet, det är det högsta man kan räkna på. Jag frågade honom, om han trodde att fransmännen ämnade försvara Paris. Vi amna icke angripa det, svarade han. Men hvad ämnen I då göra? frågade jag. Vi amna rycka in dit, utan att angripa det. Vi skola uthungra staden. Jag invände, att det fordrades 1,200,000 man att innesluta Paris. Han svarade, att cerneringen icke skulle utföras på så sätt. Men?, sade han, vi skola uppställa våra armeer på de platser, hvilka synas oss lämpligast, och sedan hafva vi 50,000 man kavalleri, som skola göra resten. Dessa trupper komma att i alla riktningar oupphörligt genomströtva den terräng, som icke hålles besatt at våra armåer, och det skall icke komma ett uns lifsmedel in i staden. Hvarför skulle vi angripa och onödigtvis spilla ännu flera offer? Der gifves mycket krigsdugut folk i Paris, som blir oss besvärligt båue den forsta och den andra dagen, om vi göra anfall. Men den tredje dagen skall Paris falla dem besvärligare än oss, allt efter som liismedien tryta. Välan, vi skola först begynna den tredje dagen. Hvarföre stöta annan mot en mur? Grefven talade med det största förtroende till detta system, och Jag meddelar hans åsigter fullkomligt med hans egna ord. Då jag anmärkte, att, under det Paris uthungrades tör att rvingas till uppgifning, Frankrike skulle få tid på sig att vid Loire utrusta en ny arme, svarade han: Nej, ingen arme, men några hopar väpnadt folk. Vi hafva redan vid S:t Menchould tagit 1500 man at dylika skaror med en enda sqvadron dragoner. Det är möjligt, att en fransman på ett fjerdeuels år kan blifva en god soldat, men vi ämna icke gifva dem en så lång öfningstid, och under alla omständigheter j skall denna s. k. här icke få ofticerare, som förtjena detta namn. Fortfara de hårdnackadt att vilja slåss godt! De komma att blitva massakrerade. Och det är skada. Derpå talade jag med honom om fredsunderhandlingar. Han svarade: Med hvem? med hvem? med folk från gatan och deras representanter? Då jag talade med kejsaren som fånge, frågade jag honom, om han var böjd för tredsunderhandlingar. Kejsaren svarade, att han icke var berättigad dertill, emedan han i Paris lemuat en lagenlig regering med kejsarinnan i spetsen. — Det är dertör klart, fortfor gretven, att om on regering styr Frankrike, så är det ännu fortfarande kejsarinnan som rea — EEE NRA ff— 5 ——