Göteborgsposten – 27 september 1870, sida 1

gade hvar han hade gjort af Susan Meynell. De som åsågo detta möte sade att Montagu Kingdon blef hvit som en välnad då han såg James Halliday komma ridande emot sig; men det blef ingen vidare följd af detta möte. Mr Kingdon lefde ej länge för att njuta af den rikedom han fick med sin hustru. Han dog före sin bror, lord Durnsville och lemnade inga barn efter sig att ärfva rikedomen och Durnsvilletiteln som utslocknade med vicomtens död. — Och hvad blef det af den stackars flickan? — Ja, hvad blef af henne? Femton år förgingo sedan hon lemnat sitt hem, innan hennes syster fick en enda rad som förkunnade om hon befann sig bland de lefvandes antal. Då ett bref slutligen anlände var det ett mycket sorgligt sådant. Den stackars varelsen skref till sin syster för att säga att hon var i London, ensam och utan penningar, samt, efter hvad hon trodde, döende. — Och systern kom till henne? Jag erinrade mig dender sentensen i familjbibeln skrifven af en qvinnas hand. — Ja, det gjorde hon så fort hon kunde resa och förde med sig en full börs. Hon faun den stackars Susan på ett värdshus nira Aldersgate-street — det gamla qvarteret, förstår ni, som hon kännt till i sina unga dagar. Mrs Halliday hade ämnat föra henne med sig till Yorkshire och hade kommit öfverens derom med sin man; men något sådant lät sig ej göra, det var för sent. Hon fann Susan döende, men ännu med förmåga att känna igen sin syster och bedja om tillgift derföre att hon trott på