Göteborgsposten – 26 september 1870, sida 1

att börja, om man verkligen ämnar att skrida till andra åtgärder, än en uthungring. Fransmännen ha å sin sida talrika och goda observationspunkter, från hvilka de kunna Ingnt och säkert iakttaga fiendens trupprörelser. För att ej bli öfverrumplade genom uttall af öfvermäktiga massor, skola derför tyskarne ha ytterliga skäl att hålla sig så mycket som möjligt sammanslutna. Och ha de väl en gång valt en angreppsfront, så skola de också stanna framför densamma, men äfven der handla med all den energi och kraft, hvarå de bittills i detta krig gifvit så många och verkligt lysande bevis. Afven fransmännen böra dock ha lärt af det nu framfarna, och de skola helt visst äfven anstränga alla sina krafter, för att mota fienden. Men hvem djerfves besvara frågan, huruvida de skola kunna lyckas i sitt motstånd eller om icke inre söndringar skola förlama deras handlingskraft? Sedan i Måndags i förra veckan är all förbindelse med Paris afbruten, så att de underrättelser, som utspridas rörande förhållandena inom den franska hufvudstaden, måste med försigtighet emottagas. Naturligtvis kan Paris icke så strängt cerneras, att ej budskickningar bli möjliga genom fiendens linier; men de notiser, de ha att meddela, skola ofta vara af apokryfisk natur. På grund af tyskarnes system att aldrig meddela något om de nederlag eller motgångar, som deras vapen lida, utan blott om framgångarne, så skall verlden under de närmaste veckorna antagligen komma att öfversvämmas med de sällsammaste berättelser om inre strider i Paris och om segerrika säktningar här och hvar. Ett af de sista bref, som antagligen komma att på någon tid meddelas från Paris, är följande från en framstående fransman, meddeladt i Times och dateradt Paris d. 17 September: Paris är ännu lugnt. I går morse besteg-jag Montmartre, för att ännu en gång se ned på den vackra staden, innan kriget hemsökt den. Många hundiade ha gjort detsamma under sista veckan. Der ligga husen tät packade vid vår fot, och det var omöjligt att icke rysa vid tanken på den oreda, som bomber och kulor skola förorsaka ibland dem. Från olika punkter vid den aflägsna horisonten, på motsatta sidan om Montmartre, höjde sig långsamt rökpelare i luften. Skogarne rundtomkring hade blifvit antända och brunno sakta. Förödelsens verk hade skoningslöst utförts rundtomkring hufvudsaden, allt hade ödelagts, som kunde erbjuda skydd eller föda åt fienden. Höstackar och slott, växande grödor och täcka villor, jernvägsbroar och behagfulla lundar ha förstörts, utan att, efter hvad det vill synas, i någon nämnvärd grad hejda fienden i hans framryckande En afdelning preussare gick i går öfver Seinen mellan Ablon och Juvisy. De äro nu nära in på oss; Striden har verkligen börjat på olika punkter alldeles utanför fästena. I Athis (Athis-Mons, den vackra Athishöjden på Orleanslinien) tyckes äfven en hård kamp ha stått — åtminstone talar ett telegram till bandirektören för denna linie i Paris om den kanonad, som afskurit törbindelserna. Men det egentliga Paris är likväl lugnt denna morgon, och den enda försmak af krigets fasor, som vi ännu haft, har varit bristen på mjölk. Mjölkkärrorna ha uteblifvit sedan i går. Men det finnes en massa kor i stallarne i Paris, utan att nämna dem i Boulognerskogen och annorstädes. Frukter och grönsaker ej allenast finnas till öfverflöd, utan äro äfven billiga, derför att allt möjligt i denna väg införts från de närgränsande byarne, och priset på slagtarnes kött har bestämts af myndigheterna. Icke desto mindre fortfar den burgna befolkningen att aflägsna sig under en eller annan förevänning (ty man blygs nu för att öppet säga, det man ger sig i väg) och ersättes af den uppskrämda, i armod kastade befolkningen från omnejden — ett dåligt byte. De, som stanna qvar, synas vara ganska beslutsamma, och många män, som varit vana vid de praktfullaste hem, synas nu dagligen draga muntert åstad såsom nationalgardister, för att försvara Bastionen N:r — eller Bastionen N:r —, der de göra vakt hvarannan natt. Allt detta skola de utan tvifvel göra, så länge den nuvarande regeringen — en, så att säga, opersonlig nationalförsvars-regering — stannar qvar; men skulle den undanknuffas eller öfverväldigas af en regering, som hotade med social revolution, då skulle den bättre delen af Paris försvarare helt säkert icke göra något, som kunde ens medelbarligen stärka en sådan regering. Jag tror ej, att man skulle kunna lita på dem, att de skulle strida, för att förskaffa den röda republiken seger öfver den utländska fienden. Jag har mer än en gång omnämnt mina farhågor i detta afseende, och nu ser jag på långt håll republikens nästa regering, ifall belägringen skulle fortfara. Några betydelsefulla tecken af dess anspråk visa sig redan. Jag måste dock uppriktigt medgifva, att endast få bland de moderata republikanerna dela min fruktan. De säga, att de röda utgöra en minoritet: att de farligaste af deras anhängare — eller rättare verktygen för ett upphetsande uppror — blitvit fördrifna från Paris, och att i fiendens närvaro allmän förbittring genast skulle undertrycka hvarje försök till borgerligt krig. Med ett ord, republikanerna — hvilka böra väl skiljas från de röda socialisterna — anse sig öfvertygade om, att de kuuna upprätthålla ordningen i Paris under det de bekämpa tyskarne. Jag skulle vilja tro dem ha rätt, men jag har af erfarerheten lärt, att hvarje parti blir, då det kommer till makten, förtröstansfullt — blindt förtröstansfullt — och föraktar motstandarnes styrka. på de möten, som dagligen hållas, förfäkta de framskridna republikanerna den s. k. Saragossa-teorien; de äro alla för att vi skola begrafva oss under ruinerna af vära hus och de lägga särskild vigt uppå försvarssystemet af barrikader på gatoma — i det de i sjelfva verket betrakta det militära försvaret af Paris såsom en blott inledning till det verkliga motståndet. De säga, att barrikadkampen är parisarnes speciela krigssätt. Detta vittnar väl äfven om stor okunnighet. Dessa män borde veta, att den preussiska armåen, om den röner framgång, aldrig skall tänka på att intåga i Paris, förrän staden kapitulerat och blifvit afväpnad eller genom ett bombardement bragts till vanmakt. Allt detta skryt kommer mig att betvifla, huruvida parisarne verkligen förstå, hvad den öfverhängande belägringen betyder eller huru stor den angripande styrkan egentligen är. Chefen för de af korresp. här ofvan omnämnda röda är general Cluseret, som utfärdat ett manifest, i hvilket han och hans kamrater uppträda såsom en myndighet, stående vid sidan af regeringen för det nationala förovarat neffa manifest synes icke ha