Göteborgsposten – 22 september 1870, sida 2

kas blickar — kan så ringa dygd i det närvarande utplåna så många synder i det förflutna? Ack! jag tror det ej. Jag hade en kort stunds tte-a-täte med Charlotte under det jag tog aftrycket ur den gamla bibeln. Hon satt och gaf akt på mig och distraherade mig under det jag arbetade. Trots mina nyväckta bekymmer kunde jag ej vara annat än lycklig i hennes ljufva närvaro. Då jag kom till anteckningen om Susan Meynells död, öfvergick Charlottes sätt från den vanliga glädtigheten till ett tankfullt allvar. — Jag blef mycket ledsen öfver att ni talade om Susan Meynell med onkel Joseph, sade hon tankfullt. — Hvarföre det, min älskade. Jag hade en obestämd föreställning om anledningen till denra sorg. — Det är en högst sorglig historia som står i samband med Susan Meynell, sade Charlotte med allvarlig min. Hon begaf sig bort från hemmet och der blef stor sorg. Jas kan ej tala om historien ens för er, Valentine, ty det sgger något heligt i dessa sorgliga familjhemligheter. Min stackars slägting Susan Meynell lemnade alla sina vänner och dog många år senare i London. — Vet man att hon dog ogift? frågade jag. Detta skulle vara en vigtig fråga ur George Sheldons synpunkt. — Ja, svarade Charlotte och blef karmosinröd. (Forts.)