Göteborgsposten – 22 september 1870, sida 1

— Skulle ni ha något att invända emot att jag tager en afskrift af dessa anteckningsr? frågade jag. — Visst inte, gosse. Tag gerna ett halft dussin afskrifter, om de kunna vara af någon nytta för er eller andra. Det är ej mycket att bedja om. Jag tackude min godhjertade värd och beslöt att reqvirera litet kopiepapper från Hull med första post. Det var en lycka för mig att jag så der oväntadt fann ändan af tråden. Jag hade nu en god förevänning för att stanna qvar i Charlotte Hallidays grannskap. — Det är endast för salig Marys skull jag sätter något värde på denna gamla bok, förklarade landtbrukaren. Ni ser att namnen som stå der äro namnen på hennes slägtingar, ej på mina. Denna egendom och allt som finnes här var hennes. Dorothea och jag äro endast inkräktare, ehuru jag lagt ner min förmögenhet på det gamla stället och Dorothea lagt ner sin här, så att vi gjort Newhall till en mycket bättre gård än det var på James Hallidays tid. Men det ligger något sorgligt i den tanken att ingen af dem som föddes här lemnat barn efter sig att ärfva platsen. Onkel Joseph försjönk i tankfullt drömmeri, och jag tänkte på detder andra arfvet, värdt väl femtio gånger så mycket som Newhall farm, hvilken nu väntar på någon som kan göra rättmätiga anspråk derpå. Och åter gjorde jag mig sjelf den frågan: Kunde det vara möjligt att denna älskvärda flicka, i hvars oskyldiga hjerta aldrig några egennyttiga önskningar eller orena begär uppstått, kunde det