göra öfningsresor i postkupåen. Tillgreppen synas dock icke blifvit föröfvade under denna tid, men väl närmast före och efter sistnämnde månad, då Christoffersen, under förevändning att biträda de ifrigt sysselsatta postexpeditörerna, ofta infunnit sig i postkupeen mellan kl. 122—2 e. m., då utländska posten varit anländ och dess behandling börjad. Han erkänner, att han just vid dessa tillfällen tillsmugit sig 10 å 50 bref hvarje gång. — De i ordinarie turer resande expeditörerna och postiljonerna hafva naturligtvis varit högst angelägna att från sig sjelfva afskudda den misstanka som mot dem visserligen kunde uppstå hos allmänheten men icke gerna hos någon, som med dessa redbara personer eger närmare bekantskap. Det är också hufvudsakligen de yngre tjenstemännens bemödanden man har att tacka för att gerningsmannen blifvit så snart upptäckt och gripen.