Göteborgsposten – 20 september 1870, sida 2

rärdt att uppgitva de grunder på hvilka dessa förhoppningar äro baserade. Mycket som är föga mer än ett ämne för gissningar i dag torde ha öfvergått nära nog till visshet innan det hinner er — om det någonsin hinner er. Det må dock nämnas att allmänna opinionen här, så stark som den någonsin varit, är att, hvilka krigets följder än må blifva, fred ej kan ingås på sådana vilkor att en enda fot af fransk mark afträdes. Franska regeringen och nationen åro naturligtvis båda så angelägna att få slut på ett krig som förorsakar landet oberäkneligt materielt ondt och måhända kan leda till ett politiskt och socialt ondt som blir ännu obevekligare, att det knappt finnes några vilkor, med undantag af landalträdelse, som de ej skulle vilja antaga. Det tros att de skulle vilja betala krigsomkostnaderna, rasera till grunden fastningarne Strasbourg och Metz, afskaffa konskriptionen och äfven samtycka till en inskränkning i antalet af sin stående armå. Det finnes personer som anse det möjligt att franska regeringen skulle uppgifva en del af flottan — ehuru detta verkligen skulle vara ett bittert piller att svälja. Men ingen, åtminstone ingen som jag träffat, tror att den under hvilken tryckning som helst skall afstå landområde. Åfven om Paris blir taget skall det återstå för preussarne att garnisonera och styra det, medan från någon annan stad i Frankrike, huru obetydlig eller aflägsen som helst, en fransk regering af ett eller annat slag ännu kan trotsa och ätminstone nominellt fortsätta kriget emot dem. Mängden af parisare tror dock att Paris ej kan tagas, om ett krafttullt motstånd göres, utom genom en blockad. De äro också beredda att göra ett kraftfullt motstånd (åtminstone att döma eiter hvad som för närvarande visar sig), förlitande sig på att långt innan de äro uthangrade skall Europa komma till deras hjelp, dertill förmådt dels af deltagande och beundran för deras tappra försvar, dels at förbittring och oro öfver Preussens territoriala arelystnad. Motståndet skall sannolikt bli desto starkare, som den tron gör sig gällande att konungen at Preussen har för afsigt att, om han kan bana sig väg in i Paris, försöka sätta Napoleon tillbaka på den franska tronen. Det råder en känsla af omätlig bitterhet mot kejsaren hos en stor del af parisarne. Ingenting är så dåligt, att det ej kan tros om honom. Liksom marskalk Leboeuf, gencral de Failly och en hel del andra, förklaras han ha af fri vilja såltt och förrädt sitt land. Jag kunde ej afhålla mig från att fråga en ursinnigt uppretad nationalgardist, som igår lät mig höra dessa och andra lika vilda förmodanden, hvilken möjlig ersattning kejsaren kunde ha erhållit eller skulle erhålla för allt hvad han förlorat. En naturlig böjelse för förräderi var i denne mans ögon en tillräcklig bevekelsegrund. Bitterheten mot kejsaren är ökad genom en försäkran (som jag har anledning tro vara sann), att bland hans papper i Tuilerierna funnits en utarbetad beräkning öfver Preussens militära styrka, uppskattad till öfver en million man, alla färdisa att gå i fält.3 Då man hör sådant kan man knappt undra öfver att inga hypoteser kunna tyckas för extravaganta rörande de bevekelsegrunder han haft iör att, med kännedom om ett sådant faktum, förklara kriget. Naturligtvis finnas många som nu ropa A4 bas Badinguet! hvilka skulle vara fullkomligt färdiga att i morgon ropa YFive IEmpereur! och ingen kan känna en djupare vedervilja än de redliga republikanarne vid åsynen af det sätt hvarpå cn del at kejsarens fordna smickrare nu vända honom ryggen. Men förbittringen mot honom är stor nog för att smitta äfven dem som hata utan att veta hvarföre. Ropa Five la Republique! sade en af mina vänner till en helt liten gamin, som glädtigt sick och sjöng på gatan. Denna begäran efterkoms senast och af fullt hjerta, som det tycates. Ropa, uu Vive VEmpeseur! så skall jag gifva dig en slant. --Heldre dö! sade den lille gossen och gick majestätiskt framåt. Vi hade hvad vi kalla en revy i går, men det var endast i större skala hvad som eger rum på gaterna nästan alla timmar på dagen. Hela nationalgardet och mobilgardet voro uppstälda från Bastiljplatsen till Place de la Concorde och Champs Elysces, för att general Trochu skulle rida förbi och inspektera dem. Det gjordes inga försök till manövrer, men trupperna företedde ieke destomindre en ganska vacker anblick. Ej mindre än 300,000 man sades det, var under vapen, och ehuru jag fruktar att ej många af dem rättvisligen kunna anses ha ett särdeles militäriskt utseende, tycktes de alla vara vid godt mod och fulla af entusiasm och patriotiskt nit. En stor mängd hade satt flaggor eller blommor på spetsarne af sina bajonetter, och detta frambragte en vacker, om ej särdeles yrkesmessig, effekt. Jemtörelser äro förhatliga, annars skulle jag vara böjd tör att gifva priset för vackert utseende och god militärisk hållning åt provinsmobilgardet. Parisarne marschera i bättre takt, men stadslifret ach stillasittande arbete ha inverkat något på deras fysiska utveckling. Provinsboerna synes fulla af helsa och styrka samt erhålla ett visst pittoreskt utseende genom kontrasten mellan deras chassepotgevär och högst omilitäriska drägt. Ett beväpnadt regemente i mössor, blusar och plagg af olika mönster är åtmiastone en nyhet, eller snarare var det för några dagar sedan, ty nu äro gatorna fulla af sådana soldater. Jag mötte härom aftonen ett stort antal som nyss anländt till en af Paris jernvagsstationer. De vore alla mycket glädtigt stämda, mängden af dem sannolikt skådande Paris för första gången, och med sina beslutsamma ansigten och de knyten i hvilka de på bajonettspetsarne buro sina små kladesförräd, erinrade de mycket om de taflor man får se föreställande den första republikens unga frivilliga. De voro dock för väl klädda och för väl födda för att tåla vid en närmare jemförelse med de nyssnämnde. De äro mycket populära här och i allmänhet mycket väl behandlade; men icke destomindre ha de tillräckligt många ämnen till allvarlig eftertanka, och deras friska mod och muntra utseende äro derföre väl värda någon beundran. En bekant sade mig för ett par dagar sedan att af fjorton, som inqvarterats i det hotel!, som låg näst intill hans eget, voro tio gifta och hade fått lemna sina imstrur och i vissa fall sina barn efter sig på landet. Huru skola dessa arma menniskor kunna esistra under det deras stöd äro frånvarande? Samma fräåkga framställer sig sjelf med afseende på en mängd bönder, som nu med allt sitt flyttbara geds strömma in till Paris. Man kan knappt stå fem minuter på gatan utan att se ett af deras gammaldags fordon passera förbi, lastadt med en hop husgerådssaker. Deras med möda hopknegade besparingar måste gå åt till deras underhåll, under det de ej kunna förtjena en sou. De ha kanske f rut fått se på, huru den egendom som de ej kunrat föra med sig blifvit förstörd för att den ej skulle vara till nytta för preussarne. I närheten af Paris har en dylik förstöring egt rum i stor skala, efter hvad man berättat. För en patriotisk egare, som ser sitt bästa vin tömmas ut i källaren, måste det dock vara en tröst i bedröfvelsen att hans vin ej skall bidraga att styrka fienden. Jag har kommit ifrån min revy, hvarom jag dock har litet mer att säga. Den åstadkom den verkan, att hvarochen blef försatt i godt lynne — åtminstone för en kort tid — och Paris såg lyckligare ut än det gjort sedan republiken blef proklamerad. Staden är full af militär. Nästan hvar 10:de minut passerar något regimente — nationalgarde, mobilgarde, franes-tireurs eller reguliera trupper — förbi mitt fönster. Men fortfarande hvilar ett oroligt uttryck på befolkningens ansigten, hvilket gör att Sr on