Göteborgsposten – 19 september 1870, sida 1

qarå YIIKOT eJ SKUILIC medgitvas, an Yapnens nedlaggande, och att bombardementet skulle börjas på nytt kl. 9 om morgonen, ifall kapitulationen icke tills dess afalutats. I morse kl. 6 infann sig (franske) generalen Reille hos mig; han meddelade mig, att kejsaren önskade tala med mig och redan befann s på väg hit från Sdan. Generalen vände genast tillbaka, för att underrätta H. M:t, att jag töljde omedelbart efter, och inom kort hade jag tillryggalagt halfva vägen till Seuan samt befann mig i närten af Fresnois inför kejsaren. H. M:t satt i en öppen vagn jemte trenne högre officerare; tre andra ofticerare redo vid sidan af vagnen. Af officerarne kände jag personligen generalerna Castelnau, Reilly, Moskwa, som tycktes vara sårad i foten, samt Vaubert. Då jag kom fram till vagnen, steg jag af hästen; jag gick bort till vagnsteget vid den sida, der kejsaren satt, och tillsporde honom, hvad H. M:t bezallte. Kejsaren uttalade först den önskan att få se E. M:t, i det han tycktes tro, att E. M:t äfvenledes uppehöll sig i Donchery. Då jag svarat, att E M:ts nuvarande högqvarter var tre mil derifrån, i Vendresse, frågade kejsaren, om E. M:t bestämt det ställe, dit han tillsvidare skulle bege sig, och hvad min mening var derom. Jag svarade, att jag kommit hit, då det var alldeles mörkt, cch att trakten derför var mig alldeles obekant; jag kunde emellertid ställa det hus i Donchery, som jag sjelf bebodde, till hans förfogande, och jag skulle genast utrymma det. Kejasaren mottog detta anbud och åkte i skridt hän mot Donchery; men ett par hundra alnar itrån den utanför staden varande bron öfver Mcusefloden höll han utanför en ensligt belägen arbetarebostad och tillfrågade mig, om han icke kunde stiga ur der. Jag lät legationsrådet grefve Bismarck-Bohlen, som gjort mig sällskap, närmare undersöka huset, och då han meddelat, att det inre var mycket tarfligt och simpelt, men att der ej funnos några sårade, steg kejsaren ur vagnen och uppmanade mig att följa med honom dit in. Här hade jag i ex mycket liten kammare, som blott innehöll ett bord och två stolar, ett samtal med kejsaren på ungefär en timme. II. M:t betonade formligen sin önskan att erhålla gynnsammare kapitulationsvilkor för hela armeen. Jag vagrade att underhandla med H M:t härom, emedan denna rent militära fråga mäste afgöras mellan general Moltke och general Wimpffen. Deremot frågande jag kejsaren, om H. M:t var böjd för fredsunderhandlingar. Kejsaren svarade, att han nu såsom fånge var ur stånd dertill, och då jag vidare frågade om hvem som efter hans åsigt nu representerade Frankrikes statsmakt, hänvisade H. M:t mig till den i Paris befintliga regeringen. Sedan denna punkt, om hvilken man ej kunde med full säkerhet döma af kejsarens bref i går till E. M:t, nu blifvit klar, erkände jag och dolde ej min uppfattning i så fall för kejsaren — att ställningen i dag såsom i går icke erbjöd något annat praktiskt moment, än det militära. Jag betonade, att ställningen gjorde det nödvändigt för oss att genom Sedans kapitulering ernå en materiel borgen tör betryggandet af de vunna militära resultaterna. Jag hade redan föregående afton med general Moltke trån alla sidor öfvervägt den frågan, om det skulle vara möjligt att, utan att skada de tyska intressena, fästa sådant afseende vid den militära hederskänslan hos en arme, som stridt tappert, att gynnsammare vilkor än de fastställda kunde erbjudas densamma. Vi måste båda efter den mognaste pröfning besvara denna fråga nekande. När derför general Moltke, som under tiden anländt från staden, begaf sig till E M:t, för att meddela Eder kejsarens önskningar, så skedde detta, såsom E. M:t torde veta, ickei den afsigt att förorda dem. Kejsaren begaf sig derefter ut i det fria och inbjöd mig att sätta mig vid hans sida utanför dörren till bostaden. H. M:t trågade mig, om det icke var möjligt att låta den franska armeen gå öfver belgiska gräusen, så att den kunde der afvapnas och interneras. Äfven härom hade jag aftonen förut ötverlagt med general Moltke, och jag inlat mig derför icke närmare på denna sak, i det jag anförde de ofvan antydua skälen. Den politiska ställningen be något initiativ från min sida: kejsaren berörde den endast så till vida, att han beklagade krigets olyckor och förklarade, att han sjelf iche vetat kriget, men tvungils till detsamma genom den allmana meningens påtiyckniny i Frankrike. Vid elterfragan i staden och isynnerhet genom rekognosceringar, töretagna af generalstavens otticerare, haue det visat sig, att slottet Bellevue vid Fresnois, i hvilket sarade ännu icke inrymts, egnade till boning för kejsaren. kI. 9--10 underrättade Jag härom i den torm, att jag betecknade Fresnois såsom det ställe, Jag ville föreslå H. M:t för sammankomsten, ocn örfverlemnade åt kejsaren att fatta beslut, om han genast ville bege sig dit, emedan vistandet i den lilla arbetareboningen var obeqvämt. och han kanske behöfde hvila. II. M:t gick beredvilligt in härpå, och Jag beledsagade kejsaren till slottet Bellevue, under det en hederseskort af E. Mts lifkyrassierregemente red i förväg. Dessförinnan hade kejsarens öfriga svit och ekipage anländt, fastän det tycktes, som om man ej ansett det säkert, att de kunde obehindradt komma ut från Sdan. General Wimpffen hade afvenledes inträffat, och under det man afvaktade general Moltkes återkomst, fortsattes det i går afbrutna samtalet om kapitulationsförhandlingarne af general Podbielsky, i närvaro af öfverstelöjtn. Verdy och general Wimpffens stabschef, hvilka båda officerare törde protokollet. Jag deltog endast i inledningen, i det jag framställde den politiska och rättsliga situationen i hänsyn till de upplysningar, som jag erhållit af kejsaren sjelf. Omedelbart derefter bragte ryttmästaren grefve Nostiz mig den underrättelsen frän general Moltke, att E. M:t först efter kapitulationens afsluiaude ville se kejsaren; vid denna underrättelse uppzätvo våra motståndare hvarje hopp om att kunna crud la några andra vilkor äv de bestämda. Jag red uerjå han mot Chnery, för att möta E. M:t och meadela Eder sakernas ställning, på vägen dit träfrade jag general Moltke, som medförde den at E. Ma gulade texten till kapitulationen, hvilken nu, då vi vanut tillbaka till Fresnois, blef utan motsägelse antagen och undertecknad. General Wimpffens uppträdande var mycket värdigt, och så hade äfven de andra franska generalernas uppträdande varit föregående natt. Denne tappre otficer kunde ej afhålla sig ifrån att för mig uttrycka sin djupa sorg öfver att han, 48 timmar efter det han anländt från Afrika och en half dag efter det han öfvertagit befälet, skulle sätta sitt namn under en för de franska vapnen så ödesdiger kapitulation; bristen på liftsmedel och ammunition samt den fullkomliga omöjligheten af ett ytterligare försvar ålade honom såsom general den förpligtelsen att låta sina personliga känslor tiga, emedan en fortsatt sodsutgjutelse icke skulle kunna äudra ställningen. Medgitvandet att lössläppa officerarue på deras hedersord mottogs med mycken tacksamhet såsom ett uttryck för E. N:ts afsigt att ej träda en armes känslor för nära, hvilken stridt mycket godt, och att å andra sidan icke gå utöfver den linie, som ovilkorligen måste uppdragas i enlighet med våra politiskt militära intressen. Åt denna känsla har äfven general Wimpffen gifvit uttryck i en skritvelse, i hvilken han betygar general Moltke sin tacksamhet för att underhandlingarne blifvit på båda sidor förda i den aktningsfullaste form. les icke genom Kejsarinnan Eugenies flykt.