Göteborgsposten – 15 september 1870, sida 2

Emigrationen från Paris. (Ur en korresp. till danska Dagstelegrafen.) Man kan icke få en mer samlad, mer lefvande föreställning om den förskräckelse och förvirring, den plötsliga upplösning af det lugnaste och skenbart vetryggande förhållande, som preussarnes framryckande efter händelsen vid Sdan har åstadkommit i den franska hufvudstaden om man icke varit vittne till hvad som i dessa dagar tilldrager sig vid ban värdarne i Paris. På la gare du nord, hvarifrån igår begaf mig till Brässel för att undgå obehaatt inspärras. Gud vet hur länge, i en af fienden ärnerad stad, sag jag ett skådespel som trotsar hvarje beskrifning. Vantsalarne och gården voro uppfylda af en massa menniskor, hvaribland alla klasser och åldrar voro representerade — bouches inutilesn, som följde anmo an att aflagsna sig från ett ställe ter deras närvaro elter fiendens ankomst endast skulle öka noden och eländet och försvaga fosterlands svararnes beslutsamhet. Här sagos personer hvars ålder och helsa nekade dem att faire face å Cennemi, vidare en massa qvinnor bärande på armen sin käruste egemdom, sina späda barn, till ett ställe, dit preussarnes granater och bajonetter icke kunna nå dem; en stackars marechand, som lemnar hela sitt efter mangariga pröfvanden törvärfvade lager i Paris, hvarest fienden om han tränger in i staden skall taga allt. synes bredvid en främling, för hvilken ett länzre vistande i den af olyckan hemsökta staden vore lika så onyttigt som farligt. Örverallt höres ett obeskritiigt larm och buller; men qvinnornas tysta gråt och de stumma samntag, hvarmed de säga slägtingar och vänner, föräldrar och barn sina farväl, tala högre än de starkaste rop om den nöd och jamme m följer i konung Wilhelms och grefve Bismarcks fotspår. Bangårdens tunktionarer aro omöjliga att finna bland denna menniskomassa; man måste sjelf taga sin koffert under armen och armbåga sig fram genom hopen så sodt man kan, utan att fråga efter de knuffar och stötar, samt mindre vänliga tilltalsord som kunna tilldelas. Vid biljettluckan formligen slås man och liknande scener försiggå äfven der bagaget skall stämplas. Tåsets afgangstid är inne, men minsta antalet hafva fått sina saker inskrifna. Man svär och gråter, utskäller betjeningen och springer rådvill från ena stället till det andra, fruktande att tåget skall gå utan att man hinner följa med. Denna oro är dock onödig. Allt blir ombesörjdt och man väntar blott på afgångssignalen. Det dröjer emellertid en qvart, en half timma, tre qvarts timma — ingen signal. Oron växer på nytt; man klappar på dörrarne som gå till perrongen, man ropar och vill veta, om något afbrott på banan skett eller icke. En af funktionärerna banar sig väg genom hopen, stiger upp på en bänk och söker lugna sinnena; men bullret och otåligheten fortfar. Ändtligen — 2 timmar efter den utsatta tiden — öppnas perrongdörrarne, och det ofantliga tåget lemnar stationen. Vid vallarne herrskar en trägen rörelse; ett hvimmel af arbetare lägga sista handen vid fortifikationsarbete. Vi uppnå den första stationen; Fönsterna äro igenmurade och försedda med skottgluggar. Af jernvägsskenor har man upprättat en stark palissad och nationalgardister bilda en kedja kring byggnaden,