Göteborgsposten – 14 september 1870, sida 1

Fran Utlandet. Vi hafva erfarit otficielt genem telegrafen, att konungariket Italiens regering låtit sina kring de påfliga staterna sammandragna trupper inrycka öfver gränsen, dertill dritven at en mäktig påtryckmng från folkets sida i såväl Kyrkostaten som konungariket. Rörelsen var så stark, att det italienska konungadömet verkligen hotades, och en formlig brytning hade uppstätt mellan dels konungen och hans äldste son kronprins Humbert, och dels medlemmarne i ministeren. Republikens utropande i Frankrike gaf ökad kraft åt den nvationala rörelsen, och Victor Emanuel måste slutligen gitva med sig. Huru långt de italienska trupperna komma att avancera, det är visserligen ännu icke angifvet, men den allmänna stämningen fordrar oeftergifligt och pockande, att de skola intåga i Rom och der genast göra rent hus med prestregeringen, så att konungariket Italien kan dit förlägga sin hutvudstad och dit förflytta sina tjenstemän, för att genast der öfvertaga utöfvandet af sina funktioner. Och det är otvifvelaktigt, att vi äfven snart skola erhålla underrättelse om de italienska truppernas intåg i den eviga staden. Det har visserligen sagts, att ett par af påtvens generaler vilja göra väpnadt motstånd; men det är väl endast löst prat, ty den italienska armåeen är så ötvermäktig, att ett dylikt motstånd skulle gränsa till vansinne. Också är det föga troligt, att de odisciplinerade trupperna skola lyda någon befallning om batalj. Ötverallt inom det päfliga området skall betolkningen med jubel emottaga den befriande hären, och det eländiga verldsliga påfvedömet skall falla under tyngden af sin egen muckenhet. Det är sannohkt, att de italienska trupperna skola bilda ett slags krets kring det område af Rom, som man vill öfverlemna åt påtven-biskopen till residens, under det att man låter det snart komma till omröstning angående öfriga stadsdelars såväl som landsdelars framtida öde; och huru en sådan omröstning skall komma att utfalla, det torde ej vara svårt att förutse. Året 1870, som inom sin tidsram omfattar så många verldshistoriska tilldragelser, skall således ätven bevittna påfvekonungens tall och slutet på ett tusenårigt välde, som vid så många tillfällen korumperat menshligneten och bragt lidelserna i eld och lågor. Betydelsen af en sådan tilldragelse är lättinsedd, i det att den skall krafugt bidraga till att öfverallt bortsopa ett olidligt prestvalde, som städse mera sysselsatt sg med att binda menniskorna för egen maktlystnad, än göra dem andligen fria för artsråtten till ett andligt lif. Religionen och hennes tjenare skola bringas will det område, som dem med rätta ullkommer, och menskligheten skall få se den nöga satsen: Den fria kyrkan i den fria staten, bli en lefvande verklghet, en skön sanning. Det finnes ett visst samband mellan det verldslga påfvedömets fall och upphörandet af det andra franska kejsardömet. Vi vilja göra rättvisa åt alla och måste derför finna en sällsam händelsernas ironi, eller en grym ödets lek deri, att kejsardömet icke ens skulle i detta fall tå skörda frukten af hvad det i väsentlig mån förberedt. Den lugne betraktaren af händelser och förhållanden skall ej kunna förneka, att enda möjligheten för det verldsliga påtvedömets störtande för alltid låg i Italiens enande. Men för genomförandet af detta måste en konseqvent och kraftig politik föras. Det gällde att ej blott få bort de norditalienska furstarne, utan äfven beröfva den makt dess inflytande i Italien, hos hvilken både de och pätven haft sitt fornämsta stöd: Osterrike. Sardinien förband sig med revolu:ionen och var ej sent att bemäktiga sig nimnda furstendömen. Men då Österrike beslöt att förhindra det, sä Jade Frankrike å ar dra sidan sitt svärd i vägskålen, i trots at den forbittring som rådde i Rom, hvilket just genom Italiens splittring varit mäktigt. Österrike ville ej utan kamp lemna itrån sig sin ställning på den italienska halfön, och slagen vid