Göteborgsposten – 13 september 1870, sida 2

dess säkerhet i fara, med sullimt hjeltemod offrat sig inför en viss död, sålunda rentvående Frankrikes sköld från den fläck, de:s regering åsatt den. Ara åt armeen! Nationen gå: den med öppna armar till mötes. Den kejserliga makten ville söndra dem. Olycka och pligt förena dem i en högtidlig omfamning, beseglad af fosterlandskärlek och frihet. Detta törbund gör oss oötvervinnerliga. Beredda på allt, betrakta vi med lugn sakernas ställning, hvilken blifvit sådan den är icke genom oss, utan genom andra. Denna ställning ville jag med några få ord utveckla, och jag understaller den mitt lands och Europas dom. Vi fördömde högt kriget, och under det vi uttalade vår aktning för folkens rätt, begärde vi, att regeringen skulle lemnas att sjelt råda öfver sitt öde. Vi önskade, att friheten skulle vara på samma gång vårt gemensamma band och vår gemensamma sköld. Vi voro öfvertygade om, att dessa moraliska krafter skulle för alltid betrygga freden, men såsom en borgen derför begärde vi ett vapen åt hvarje medborgare, en civil organisation och val af anförare. Då skulle vi förblitvit oöfvervinnerliga på egen mark. Kejsarens regering, som för längesedan skilt sina intressen från landets, motsatte sig denna politik. Vi upptaga den under förhoppning om, att Frankrike skall, undervisact af ertarenheten, hafva nog klokhet att tillämpa den. Konungen at Preussen förklarade å sin sida, att han förue krig, icke mot Frankrike, utan den kejserl. dynastien. Dynastien har fallit. Frankrike reser sig i frihet. Önskar konungen af Preussen att fortsätta en gudlös kamp, som till sist skall bli lika olycksbringande för honom som för oss 7 Önskar han att gifva åt det nittonde århundradets verld det grymma skådespelet af tvenne nationer, som förstöra hvarandra och, glömska af mensklighet, förnuft och vetenskap, hopa lik på lik och ruin på ruin? Han är fri i att påtaga detta ansvar inför verlden och historien. Om det är en utmaning, antaga vi den. Vi vilja icke afsta en tumsbredd af vår jord eller en sten från våra fästningar. En neslig fred skulle vara lika med ett snart utrotningskrig Vi vilja endast underhandla om en varaktig fred. I afseende på denna är vårt intresse hela Europas, och vi ha skäl att hoppas, att frågan skall, frigjord från alla dynastiska betänkligheter, så visa sig för Europas kabinetter. Men bli vi allena, skola vi derför icke böja oss. Vi ha en beslutsam ame, väl försedda fästen, en stark fästningsgördel och framför allt 300,000 stridmäns bröst, hvilka beslatat härda ut till sista man. Då de fromt nedlägga sina kransar vid foten till Strasbourgs staty, lyda ue ej allenast en hänförd känsla af beundran, de antaga sin hjeltemodiga lösen, de svära, att vara sina Proder i Elsas värda, och att dö så som de gjort Efter fästena ha vi murarne; efter murarne ha vi barrikaderna. Paris kan hålla ut i tre månader och segra. Om det dukar under, skall Frankrike resa sig vid dess upprop och hämnas det. Frankrike skall fortsätta kampen, och inkräktaren skulle förgås. Detta är, m. h., hvad Europa måste känna. Vi ha ej mottagit makten i någon annan afsigt; vi vilja icke behålla cen ett ögonblick, om vi skulle finna, att befolknirgen i Paris och hela Frankrike icke delar våra beslut. Jag sammanfattar i korthet dessa beslut i Guds åsyn, som hör mig, inför efterverlden, som skall döma öfver oss. Vi önska blott fred, men om detta förödande krig, som vi ogillat, fortsättes emot oss, skola vi till det yttersta göra vår pligt, och jag Lyser full förtröstan om, att vår sak, som är rättens och rättvisans, skall segra till slut. Det är i denna riktning, jag uppmanar eder att utveckla ställningen för ministern hos det hof, vid hvilket ni är anställd och i hvars hand ni skall lemna en afskrift af detta aktstycke. Jules Favre. Engligt en korrespondens till Siecle, utfärdade general de Wimpffen töljande proklamation i Sedan: Soldater! i går hafven I från daggryningen till sent på natten med den utmärktaste tapperhet bekämpat en vida örverlägsen fiende och bortskjutit edra sista patroner. Utmattade af denna strid kunden I icke fullfölja edra generalers och otficerares uppmaning att söka uppnå Montmedy och förena eder med marskalk Bazaine. Blott 2000 man kunde samla sig att försöka en sista ansträngning. De hafva gjort halt vid byn Balan, men måst vända tillbaka till Sedan, hvarest, såsom eder general med smärta måste tillstå, det saknas både litsmedel och ammunition. Man kunde icke tänka på att försvara platsen, som genom sitt läge gjorde uet omöjligt att motstå fiendens talrika och starka artilleri. I går asskickad med kejsarens tullmakt till preussiska högqvarteret kunde jag likväl icke till en början ingå på de vilkor, man törelade mig. Forst denna morgon hotad med ett bombardement, som vi icke kunnat besvara, beslöt jag mig för ett nytt steg och betingaue vilkor, genom hvilka I, så viut möjligt är, blitva sparade de förolämpande formaliteter, som krigsbruk i dylika fall krätva. Det blir oss, officerare och soldater, endast öfrigt, att med resignation underkasta oss de nödvandishetens följder, hvilka en armå icke kan bekämpa, nemligen brist på litsmedel och ammunition. Jag har åtminstone den tillfreusställelsen att hatva törekommit en onyttig massaker och kunna skänka fosterlandet soldater, hvilka i en framtid äro i stånd att uttöra stora och glänsande bedritter. Generalöfverbefälhafvaren de Wimpffen. Mr Gambeua har gjort eti tulkanneagitvande, som är egnadt att väcka liflig nyfikenbet och hos vissa personer oro. — Det ar atfattadt i följande ordalag: Kejserliga samiljens viul) ttiga korrespondens med talrika samtida har blivit upptangad vid gränsen genom polispretektens vakswuhet. Denna korrespondens tillhör historien. Inrikesministern utnamner tillfölje deraf en komuission i andamal att samla, klassiticera och till offentliggörande förbereda dessa intressanta dokumenter, hvilken kommission består at: hrr de Keratry. polispretekt, A. Laverlaujon, vice president, Estancelin, ex-deputerad. Gaynerr, likaledes ex-deputerad och A. Cochat. Tidningen Vigiei Dieppe meddelar detaljerna af tilldragelsen. På Söndags morgonen spred sig ett rykte genom staden, att prinsessan Mathilda ankommit med kistor innehallande, enligt nagras uppgift 40, enligt andras 50 millioner francs. Sanna förhållandet var, att med morgontåget tveune personer anländt, den ene dekorerad, hvil a medtört två kistor, som voro förseglade med dåvarande inrikesministern, hr Chevreaus sigill och adresserade till franske ambassadören i London. Folket, som snart blet underrättadt härom, samlades framtör Hotel London och fordrade att kistorna skulle undersökas. Polis infann sig och frågade de resande hvad kistorna innehöllo. Dessa svarade att de voro fulla af diplomatiska aktstycken af högsta vigt, hvilka skulle sändas till England rör att ej falla i preussarnes händer. Poliskommissarien satte till yttermera visso sitt sigill på dem och anförtrodde dem åt mobilgardet. Folkmassan höll sig