Göteborgsposten – 13 september 1870, sida 2

vesterlärdska civilisationen en spark, sägande, att ett bombardement af Paris icke skulle vara vandalism! Försvarskomiteen har bestämt flera punkter inom staden, der barrikader skola uppföras, ifall det visar sig nödigt. Hela staden liknar ett läger. Trupper kampera i baracker och å alla avenyer. I departementen har republiken nästan : öfverallt blifvit utan motstånd proklamerad. I tvenne städer, Amiens och Douay har dock municipalrådet nedlagt protest. Prins Napoleons syster, prinsessan Mathilde, bar af myndigheterna hållits qvar, då hon i Håvre ville gå ombord. Hon har dock sedan blifvit åter lössläppt. Det bonapartiska bladet Pays, redigeradt af Cassagnac, säger, att det närvarande ögonblicket blott tillåter en tanke, säderneslandets försvar, men att suffrage universel skall senare, då lugnet blifvit återstäldt, afgöra öfver, hvilken regeringsform, som skall styra Frankrike. Split säges råda mellan det socialdemokratiska partiet, såsom hvars ledare man betraktar Ledru-Rollin, och den provisoriska regeringen. Tidn. Råveil innehåller ett angrepp mot Favre och hans kolleger, hvilket säges vara inspireradt af Ledru-Rollin, som är missnöjd öfver, att man ej upptagit honom i kabinettet. De bonapartiska organerna Peuple frangais och Publice ha haft mod att försvara och häfda sin förra ståndpunkt midt under den republikanska rörelsen. Skalden Victor Hugo, hvilken under 18 år lefvat i landsflykt, anlände i Måndags åtta dagar på aftonen till Paris, der en betydande menniskomassa af denna anledning samlats på Nordbanans bangård. Victor Hugo ville (7) vid ankomsten stiga upp i en vagn; men mängden trängde honom under ett döfvande jubel och under ropen: Lefve Republiken! bort till ett kaf, der han från ett fönster höll följande tal: Jag saknar ord för att säga huru rörd jag känner mig af det utomordentliga mottagande jag åtröner af pariserfolket. Medborgare! jag har sagt: Den dag, då republiken kommer tillbaka, skall äfven jag komma igen. Här är jag! (Jubel). Två stora ting kalla mig: den första är republiken, den andra är faran (sensation). Jag kommer hit, för att uppfylla min pligt, hvilken äfven är eder, — att rädda Paris är mer än att rädda verlden. Paris är mensklighetens medelpunkt, och den som angriper Paris, angriper hela menskligheten (bifall). Skulle detta hem för den allmänna tanken kränkas, krossas och tagas med storm? Och af hvem? Af en rå invasion. Nej, aldrig! aldrig! aldrig! (upprepade rop af: aldrig! aldrig!) Medborgare! Paris skall triumfera, derför att det representerar den menskliga ideen, — men endast under det vilkor, att j och jag, att vi alla äro såsom en medborgare, en soldat till att älska och försvara Paris. Jag ber eder blott om en sak: om enighet! Låtom oss sluta oss tillsammans kring republiken gentemot invasionen, låtom oss vara bröder — så skola vi segra. Det är genom broderskap, man räddar friheten! (Jubel, höga rop af: Lefve Victor Hugo och republiken!) Den gamle skalden for derefter i en öpren vagn med sina båda söner till sin vän Paul Maurice. Regeringen har utfärdat ett officielt dekret med förklaring att Toul genom sitt moliga försvar gjort sig väl förtjent af fäderneslandet. Jules Favres ofvannämnda cirkulär till de franska diplomaterna vid främmande hot föreligger oss nu i sin helhet och har denna ydelse: Min herre! De händelser, som nyss timat i Paris, förklaras så väl af förhållandenas egen oeftergifliga logik, att det tjenar till intet att vidlyftigt utbreda sig öfver deras betydelse. Vikande tör en oemotståndlig impuls, som endast för länge undertryckts, har befolkningen i Paris lydt en nödvändighet, som stod ofver dess egen säkerhet; den önskade icke att förgås med den brottsliga regering, som förde Frankrike till dess undergång; den har icke uttalat Napoleon III:s och hans dynastis afsättning; den har inregistrerat densamma i rättens, rättvisans och den allmänna säkerhetens namn, och domen var så tydligt bekräftad på förhand af allas samvete, att ingen, ens bland den sjunkande maktens bullersammaste försvarare, höjde sin stämma, för att upprätthålla den. Den föll af sig sjelf under bifallsropen af en ofantlig felkmassa, utan att en enda blodsdroppe göts, utan att någon beröfvades sin personliga frihet, och vi ha kunnat se — någonting i historien okändt — de medborgare, åt hvilka folkets röst gaf det farliga uppdraget att strida och segra, icke ett ögonblick tänka på sin politiska motständare, hvilka endast dagen förut hotade dem med afrättning. Det är genom att vägra sina motståndare äran af att vara utsatta för något slags förtryck, som de visat dem deras blindhet och vanmakt. Ordningen har ej störts ett enda ögonblick. Vår tillit till nationalgardets och befolkningens vishet och fosterlandskärlek tillåter oss försäkra, att den icke heller skall bli störd. Befriad från skammen och faran af en regering, som visat sig förråda alla sina pligter (7), inser nu en och hvar, att den omsider återvunna nationala surerånitetens första handling måste vara sjelfbeherrskningens: sökandet efter styrka med aktning för ratten. Tiden får dessutom icke förspillas; fienderna äro vid våra portar; vi ha blott en tanke: neml. deras fördrifvande från vårt område. Men denna förpligtelse, som vi beslutsamt ikläda oss, ålade vi icke Frankrike. Det skulle icke befinna sig i sin närvarande ställning, om man lyssnat till oss. Vi ha kraftigt förfaktat fredspolitiken, afven på bekostnad af vår folkgunst. Vi hysa ännu samma åsigt med stigande öfvertygelse. Vårt hjerta bäfvar vid åsynen af dessa menniskoblodbad, i hvilka blomman af tvenne nationer uppoffras, hvilken genom någon klokhet och stor andel i friheten skulle bevarats från sådana förfärliga katastrofer. Vi kunna ej finna något uttryck, för att återgifva vår beundran för vår hjeltemodiga arm6, som uppoffrats genom den högste befalhafvarens oduglighet, men visat sig större i sjelfva sina nederlag, än i den mest lysande seger; ty armåen har, oaktadt kunskapen om de fel som satte