Göteborgsposten – 10 september 1870, sida 1

flutna veckan burit till torgs. Ännu mindre vilja vi förbittra våra läsares sinnen med att återgifva de gemena, skändliga och frenetiskt ursinniga uttryck, hvarmed en del af det segerdruckna tyska folkets tidningar öfverhopa den fallne kejsaren och hans familj. Den som har lust att ligga sig till ett verkligt praktnummer i detta hänseende, han förskaffe sig ett nummer för d. 4 d:s af Kladderadatsch, den berömda, i tusentals exemplar spridda, tyska skämttidningen. Om hundrade år blir det bär ett manuskript! sa kursor Bergholm i Upsala om studentexamenskrian ; om hundrade år skall detta nummer af Kladderadatschbära vittne om den stora, den ädla, den högsinnade tyska nationens ädelmod mot en slagen fiende, på samma gång som man skall erinra sig, burusom männer af samma nation offentligen på gatorna och ännu offentligare i tidningarne utpekade och skymfade qvinnor at deras egen nation, endast derföre att dessa vederqvickt och vänligt mottagit sårade och fångna franska soldater. Nej, från all denna ömklighet bortvända vi våra blickar, för att icke behöfva rodna öfver att vi äro menniskor. Låtom oss hellre lyssna till en manlig stämma, under hvars ord vi liksom känna pulsslagen af en verklig hodersmans hjerta. Det är en Ins. i Stockholms-Posten för d. 6 d:s, som i en artikel kallad: Några ord om en fallen storhet, först kastar en blick på hvad Napoleon under maktens och lyckans dagar uträttat: stäfjandet a! Rysslands erötringslusta genom Krimkriget, Italiens befrielse, Algiers kolonisering, Kinas öppnande för handel och kristlig europeisk odling, genomförandet af frihandelsiden i Frankrike, reformerna i franska handelsoch sjöfart slagstiftningen samt tullförfattningarne o. 8. v. Han slutar sin, i ett varmt och värmande språk affattade artikel med följande tänkvärda ord: Napoleons krigsförklaring mot Preussen: ja, den var förhastad — och förfärligt får Frankrike lida derför. Men sjelfva kriget, det var fullt berättigadt. Det är ett at de många stora dragen hos denne ovanlige man, att Napoleon var den, som först bland alla genomskådade Preussens planer och som fullt förstod hvilka faror de inneburo för vår verldsdels frihet och framtid, likasom att han, han ensam, var den af Europas monarker, som djerfdes bjuda de preussiska legionerna spetsen — allt detta var hans storhet. Att han icke förstod att bida tiden, att bättre välja den och framför allt att han försummade att med egna ögon förvissa sig om att Frankrike var fullt rustadt att upptaga striden — allt detta ble! hans fall. Frankrike får lida derför att kriget börjades i otid; det erkännes allmänt. Men tror man kanske att kejsaren nu hvilar på rosor? Man har bedragit mig, man har bedragit mig! påstås han hafva klagat. Och han har haft skäl dertill. Af sina närmaste, at dem på hvilkas trohet han mest litat, har han blifvit mest bedragen. Skalmar och tjufvar hafva kringstulit Frankrike. Man har bedragit mig, man har bedragit mig! — hvilken qväljande ångest, hvilken namnlös smärta i dessa ord! Hans tillvaro i detta nu måste vara en enda kedja af sargande qval, tusen, tusen gånger grymmare än döden — och ändå finnas de, som icke anse Napoleon tilllräckligt straffad! Man skall salta i såren och till den andeligen redan korsfäste räcker man hånets ättika. Så ädelt, så menskligt bör han också helt säkert bedömas, denne sin tids märkligaste personlighet, han som, efter hvad man nu med säkerhet vet, då han såg sin lyckas tempel störta samman i ruiner, sökte döden på slag fältet, men icke fann den, och så bedömes han utan tvifvel af hvar och en, som ej nationalhat, partisinne eller eget förnumstighets-delirium gjort kollrig i hutvudknoppen. Så alldeles fullkomligt städadt torde det väl ej ha varit i det hjernkontor, genom hvilket följande tankar haft sin gång. På det attingen må bli oskyldigt misstänkt, upplysa vi om att stycket är ordagrannt aftryckt ur Halmstad-bladet, på hvars poetiskt-politiska språk vi i en föregående krönika gitvit våra läsare en profbit. Så här yttrar sig d. 6 d:s vår nye Demasthen: Tänkom: 80,000 krigare låta sig tillfångatagas och det med sin högsta chef — och som sådan bör väl ännu Napoleon den 3:dje oaktadt hans felsteg betraktas, Förräderi eller andra för oss i närrarande stund outredda förhållanden måste hafva ingripit. Om annorlunda är, har Mac Mahonska armåen satt en fläck på sin krigareära, som af inga kragder, om aldrig så lysande, kan utplånas. 80,000 man kapitulera, utan att slås så länge tyget hälleroch krafterna sträcka sig, så länge en blodsdroppa finns qvar i ådrorna! Fy fan! (!!!) Verldshistorien kan icke uppvisa maken. Och detskall vara Frankrikes söner, från hedenhös kända för ridderlighet i detta ords vackraste bemärkelse, som nu måste lemna detta svarta blad åt Clio. Blodtörstige hr kollega! Tror ni väl att det varit bättre om detta blad varit blodrödt, om äfven dessa 80,000 man, hvilka ni i er stilla studerkammare der nere i Halmstad finner så oförsynt fega, förgäfves fått gjuta sitt blod utanför Sdans murar? Märk väl! Här är det fråga om blod, om varmt, ädelt menniskoblod, ej om bockablod eller kalfvablod — var god och betänk detta, värdaste hr confrater, så skattar ni måhända en annan gång 80,000 fransmäns blod hägre än ett ämbar vatten ur Nissa-ån. Och så — om vi skulle lägga bort de der fula förpligtelserna, som af lättsinnighet och en syndig vana ske med åberopande at djefvulen. Svordomar ta sig så förbålt illa ut i tryck! Tryckfel ta sig ej heller just väl ut i tryck, oaktadt de mången gång kunna vara både förklarliga och ursäktliga, särdeles i en morgontidning, hvarest korrekturläsningen till största delen sker nattetid. Föga tänker väl du, benägne läsare, då du efter en hel natts lugn sömn på morgonen vid kaffekoppen ögnar igenom bladet huru mycket nattligt arbete, huru många och långa timmars vaka behölvas, innan det kommit så långt. Och tänker du derpå, så ursäktar du nog ett och annat trycktel, isyn