kar. Det är visst, att det krig, som konung Wilhelm upptog på Frankrikes utmaning, förklarades endast afse Tysklands försvar, för hvilket ändamål dåvarande franska regering måste nedslås. Sedan dess har genom de växande framgångarne försvarskriget öfvergått till ett eröfringskrig, för hvilket folkets påtryckning bragts på scenen. Detta krig föres ej längre mot regeringen i Frankrike, utan mot franska nationen, hvars bestånd såsom stormakt är hotad. Vi ha för egen del alltsedan krigets början frambållit, att kriget ej varit blott dynastiskt, utan ett krig mellan de båda nationerna. Till en början ville man i Preussen, för att göra Napoleon förhatlig och dormed ätven beröfva honom sympatier, skilja emellan honom eller hans regering och franska folket. Men nu efter framgångarne, då man tilltror sig kunnaferöfra, nu är det franska nationen som skall tuktas. Detta är fakta, som allmänheten sjelf har för sina egna ögon i alla dessa tyska adresser och tidningsartiklar, der man förmätet visar tillbaka de främmande makter som skulle vilja göra slut på blodbadet, och fordrar en gränsreglering, vid hvars uppgörande afseende endast skall fästas på Tysklands intressen. Den, som sympatiserar med franska folket, måste önska, att dessa planer ej gå i fullbordan, och en sann vän till Tyskland måste äfven beklaga det tyska folkets blindhet, då det på detta sätt kastar sig i eröfringsprincipens armar. Häraf kan för detsamma intet godt följa, och hårdt skall det i sin ordning en gång hemsökas derför genom den dom, som verldshistorien omutligt och strängt fäller öfver de folk eller furstar, som icke lyssna till klokhetens och rättvisane bud, utan blott följa sina passioner. me a oo er re AS rn eSATA ss an nånn RS RB