Göteborgsposten – 7 september 1870, sida 1

vara det enda som var förenligt med visdom och erfarenhet, stämde illa öfverens med de renare känslor som vaknat inom honom under det lugna, kontemplatifva lif han på senare tiden fört. Ian hade vant sig vid kaptenens bitterhet mot en verld som ej gifvit honom ett hus i Carlton-gardens och en plats i kabinettet; men den noble Horatios ton och maner förekommo honom denna afton vedervärdiga. Det elaka hån mot aktningsvärdt folk och aktningsvärda åsigter hvarmed kaptenen kryddade allt sitt tal liknade, som han nu tyckte, bitterheten hos en fallen engel som förlorat allt hopp om återupprättelse. — Att ej tro på något, att ej respektera något, att ej hoppas på något, att ej frukta något, att ha till sitt enda mål i lifvet att genom list och lögner skaffa sig gods middagar och väl gjorda kläder — säkert kan det ej finnas något tillstånd af dju are elände, af fullständigare förnedring, tänkte den unge mannen då han satt vid brasan, rökande och drömlikt lyssnande till sin kamrats ord. Bättre då att vara en Rebecca Haygarth, visserligen egoistisk och inskränkt, men dock ulltid blickande mot ett dunkelt tillkommande på andra sidan hennes glädjelösa jordelif. Han var glad att slutligen slippa ifrån kaptenens sällskap och få draga sig tillbaka till sitt eget lilla rum, der han snart somnade efter dagens mödor och drömde om Haygarths och Charlotte Halliday. Han steg tidigt upp följande morgon, men då han kom ner fann han kaptenen redan sittande vid frukostbordet med en tidning i hand. — Sätt er ner, sade kaptenen. Jag skall hälla i kaffet