Göteborgsposten – 3 september 1870, sida 1

dens gång, den stackars fattiga verldens nemligen, isynnerhet om den icke kan betala den rika värden — hyran. Och så har det förmodligen gått med den stackars egaren till violinautomaten. Det finnes i allmänhet knappast någon mera nedslående anblick än ett rum eller en våning. uppfylld med auktionsföremål, hopade utan system och alla med den betydelsefulla hvita lappen blänkande fram från någon kant. Du minns ännu, ack, det är ju icke mer än ett par år sedan, en afton då du första gången besökte denna våning. Det var då du töljde det unga brudparet hem och önskade det Åtomtebolycka. Kronor, lystrar och kandelabrar tindrade af ljus, strålbrytningen i deras kristaller återspeglades i de höga trymåerna, sidengardinerna frasade omkring dig, då du kastade en blick utåt gatan, der en orolig tolkmassa böljade i förväntan på att få se en skymt af bruden, elastiska mattor gungade under dina fötter, mälmngar och skulpturer mötte öfverallt dina blickar, kort sagdt, det var ett lyckans tempel, törskönadt af rikedomen och smaken. Men så kom olyckan. Några år allenast och den hade brutit ner den stolta byggnad, som det måhända behöfts decennier för att uppresa. Mieslyckade spekulationer, oförsigtiga affärsförbindelser, slöseri eller fåfänga, någon af dessa stötestenar som komma Fortunas framilande hjul att genast stjelpa, har bragt det rika huset i fattigdom. Bohaget skall säljas på auktion. Du går dit för att ännu en gång kasta en blick på ett hem, der du en gång trodde att kärleken och lyckan voro bofasta. Det är en kuslig, regnig hösteftermiddag. Trapporna, hvars prydliga renhet du förut alltid beundrat, äro nu marmorerade med smutsiga fotspår af alla dimensioner. Du träder in i våningen. En gammal trotjenarinna möter dig i tamburen, det är hon som vårdat den unga frun i hennes barndom, hon som nyligen lärt hennes förstfödde att framläspa sitt första papp-papp, mamm-mamm, hon som blir sitt husbondtolk trogen i lust och nöd och som nu öfvertagit den sorgliga förevisningen-. Då hon får se dig, husets gamle vän?, framtränger en tår i hennes öga. Den återspeglar sig i en i ditt eget. Du trycker vänligt hennes hand och känner en tryckning tillbaka. Ej ett ord vexlas. Ni han förstått hvarandra ändå. Tåren, handtryckningen, hvad sade de annat än: ÅIIvem nade väl kunnat ana detta? Stackars, stackars våra vänner! Du går vidare. Öfverallt smutsiga fotspår, drypande paraplyer, likgiltiga eller kritiserande fysionomier. De mjuka mattorna ligga hoprullade i ett hörn, fönsterlufterna äro beröfvade sina prydliga draperier, grå och kall tittar dagen in i det sköflade hemmet, en klädståndsmadam betraktar sin klumpiga figur i den ena trymån, under det att en pantlånare med ett smutsigt pekfinger undersöker förgyllningen på den andra, den fina engelska servisen, den dyrbara glasupp sättningen, som du så ofta beundrat, då de på den snöhvita damastbordduken blänkt fram bland blommor, silfver och kristaller, se nu nära nog simpla ut, der de huller om bulle: uppradats på ett brunmåladt slagbord. Der inne i sängkammaren, detta lilla elysium, hvil ket du minnes som ett non-plus-ultra af förfinad lyx, ser det lika sorgligt ut. De eleganta sidendraperierna för alkoven äro försvunna, den lilla marmorstatyetten, Amor med pekfingret på munnen, som förut uppehöll dem, är flyttad upp på kakelugnen, i ett hörn begrafver en hugad spekulant sina röda labbar i det der lilla förtjusande sybordet, du vet, och i ett annat utbyta ett par korpulenta fruar sina åsigter om det normala priset på fjäder och tagel. Luften blir dig för qvat, en fuktig dimma lägger sig öfver dina ögon, du skyndar din väg och när du sprivger utför trapporna hör du följande dialog mellan ett äkta par, som i sakta mak rullar ifrån Åutställningen: Hör du Prångelberg, inte tycker jag att di hade de så schangtilt! — Inte jag heller, Agatha lilla, bara trasgrannlåter, tablåer och nakna gubbar, alltihop. — Såg du till frun? — Rej, sannerligen jag de gjorder. — ÅHon å väl så lagom katig nu, den nippertippan! — och han sedan, den sturske karnaljen. — Båda: Jo, jo! Så går det här i verlden! Högmod går för fall! Det stic ker till i bröstet och kliar i fingertopparne på dig, ty du kommer ganska väl ihåg, att nr Prångelberg börjat sin bana som bokhållare hos din förolyckade väns far, att det var denne som först etablerade honom och som gjorde bröllopet åt honom och sin dåvarande husmamsell, den pösiga fru Prångelberg, som just nu sticker ut näsan ur din väns port med ett missbelåtet: ÅUschiana mej så de regnar! Den ganska genomträngande och för hel san menliga kyla, som nu en tid varit rådande om aftnarne, har gjort konserterna såväl i Trädgårdsföreningens park som å Lorensberg mindre talrikt besökta, men har deremot gjort att Mindre Teaterns bänkar och logerader blifvit något mera fyllda än förut. Fröbergska sällskapet, som under någon tid uppträdt derstädes, bör, sammansatt som det är af ute