Bref från Paris. (Korrespondens till Morgenbladet.) Onsdagen d. 17 Augusti. ) ankommen med engelska ångfartyget till Hul sistl. Söndags afton, var jag Måndags natt i Calais och i går afton kl. 11 i Paris, jag har således snart varit två dygn på fransk botten. Dagarne följa på hvarandra, men likna hvarandra icke. Måndagen på resa i England, Tisdagen på resa i Frankrike, två dagar så olika, som låge en verldsdel mellan detvå rikena. Måndags morgon före afresan från Hull dåliga nyheter. Så vild jernbanefart till London. Buller och rörelse öfverallt. Hvar enda station så stor och så präktig som vore man redan i London. Öfverallt välstånd, ja, rikedom i jemförelse med andra länder, öfverallt idoga menniskomassor, öfverallt stenkolsrök och ändå de grönaste ängar och stora herrliga träd, men ett oväsen och ett skrammel på banan som vore vagnar och vägar af jern, menniskornas nerver också af jern. Och framåt gick denna jernfart med ljungeldens hastighet. Hyggliga menniskor i waggonen nödgade mig flera gånger till att dricka portvin. I London åter igen dåliga nyheter: Uppror i Paris. Kejsaren vacklar på sin tron. Så iväg igen till Dover. Man embarkerar midt i natten. Upp och ned, upp och ned rullas fartyget af Kanalens aldrig hvilande vågor. Der var ej godt att vara. Forr tänkte jag om denna passage: Det värsta på jorden?. Nu sade jag till mig sjelf: -IIvad betyder i dessa tider en smula sjösjuka. Nere i salongen våndades damerna under alla dess smärtor. Jag kunde hvarken tysta eller hjelpa dem; och äfven om jag hade kunnat, hade jag ej velat det. I Calais mötte oss den första glada underrättelsen. Sjömän, tullmän, bärare, alla bära de på läpparne nyheten om affären i Söndags (vid Pange). Kejsaren hade sjelf telegraterat utgången till kejsarinnan. Så sof jag några timmar, sof som soldaten, då han blifvit aflost, det vill säga: mycket godt. Titigt påtöljande morgon gick jag ut på gatan. Grupper öfverallt. Många vredgade anleten; Calais ungdom drog denna dag ut i kriget. Jag talade med flera män ur folket på gatan: Frankrike var säldt-. derom voro alla ense. Ingen fransmän af folket fattar, att Frankrike kan förlora fältslag utan att förräderi varit med i spelet. Mac Mahon anklagas af ingen. Fransmännens syndabockar äro krigsministern Le Boeuf och general Frossard, hvilken veterligen först blef synlig kl. half 6 på e. m. samma dag som hans folk varit i elden sedan kl. 10 på f. m. Afven med kejsaren, som förklarat krig innan Frankrike var färdigt, har man en räkning ouppgjord, men derom kan icke nu bli tal: först rädda Frankrike, sedan döma de skyldiga! Jag repeterar här endast hvad jag hörde i folkhopen. Då jag skulle återvända till hotellet såg jag folket strömma in i en kyrka. Jag följde med. Derinne var det alldes svart af knäböjande menniskor. Beder, beder!-, tänkte jag, det finnes ingen annan hjelp. Jag glömde att bedja för mig sjelf, men aldrig har jag ropat så till Gud, jag bad houom trösta eller hjelpa alla dem, som knäböjde i stoftet rundtomkring mig. För att få.se en större bit af Frankrike tog jag omvägen öfver Boulogne. Det tåg, som jag färdades med, skulle intaga frivilliga och konskriberade öfverallt under vägen och detta vill jag sej Det var en syn, som aldrig kan förgätas. Från sjelfva Calais medföljde en stor skara. De unga vorö-strålande och sjöngo Marseillaisen, så det dånade. Jag blef smått ond på qvinnorna, som hindrade dem från att marschera, de hängde sig högt gråtande fast vid dem, en liten syster eller broder hölls upp på armen för att bli kysst. Upp på vagnarne kröpo de för att tala in genom fönstren, ju flera man jagade ner desto flera kommo der upp igen, ända tills tåget satte sig i rörelse och de ramlade af. Jag tänkte på en officers maka hemma i Norge. Vi talade om, att vi norrmän kanske också en gång skulle behöfva att försvara oss. Min lilla norska yttrade sig som en behjertad qvinna. Men — om så er man får gå ut med? invände jag. — Min man! Nå, hvad mera? Då det gäller fosterlandet tänker man icke på sin man! Så bör det vara. Efteråt kan man få gråta. Tricoloren vecklades just ut framför det waggonfönster vid hvilket jag stod. Den helsades med ett jubelskri. Jag tillstar, att jag gret. Gråt icke!ropade fanföraren, en blomstrande yngling, in till mig; enous allons sauver la France! — Cör det, svarade jag tillbaka, och jag skall icke gråta på ett helt ar. Han log och jag log. Tåget gled sakta ut från staden på det att alla skulle kunna säga sitt farväl. Det var ett långt stycke en enda tätt sammanpackad folkmassa. Alla äldre, välklädda män togo stillatigande hatten af sig för oss, som man i katolska länder gör, då man möter ett liktåg. Allt, som var ungt, sjöng och jublade. Jag såg icke en enda drucken. I hvarje liten stad intogo vi nya massor och samma scener af klagan och entusiasm upprepades. . Landet är i dessa nejder icke vidare vackert, men säden låg afskuren i massor och det gjorde godt att se, att der fanns så mycken spanmäl, stora, röda klofverangar doftade starkt. Här fanns ingen stenkolsrök och hördes intet annat buller, än det vi Jelfva gjorde. Öfverallt visade man oss samma halft förda, halft muntra deltagande. Från ett kloster ågade alla nunnorna ut och gjorde korstecknet unler tystnad då vi passerade förbi. Utmed ett högt )erg hängde grufarbetare i sina arbetsstolar, de sträckte ut armarne emot oss, ty resa sig upp kunde le naturligtvis icke. Fåraherdar i underliga, hvita råjor saluterade med herdestafven, under det att leras hundar, som liknade små grå vargar, rusade am och glodde på oss. Ingen hetta, intet dam, det nåste ha regnat nyligen och vagnarne gingo så tyst itan jernskrammel, men så gjorde vi oss ej heller brådtom. Täåget, som eljest är i Paris kl. 7 ankom örst efter kl. 11. Det fanns nästan inga qvinliga passagerare med åget. Jag var länge alldeles ensam i damkupeen, och det kom mig väl till pass, ty jag tillstår, att jag sände mig djupt nedslagen. I Boulogne kom en lock barmhertiga systrar in till mig. Jag såg på lem med vördnad, ty de gingo uppenbarligen till ) Brefvet är, som läsaren snart finner, skrifvet af tt fruntimmer, en af Norges mest framstående förattarinnor, fru Collett, af hvars hand vi förut medlelat åtskilliga förträffliga korrespondenser till Morcnbladet-. Förf. har nu. nå uppdrag af nämnde