Göteborgsposten – 1 september 1870, sida 2

mig mycket vänligt och tycktes fägnad af det tillfälle som erbjöds honom att tala om UHaygarths. Sedan jag förklarat mitt ärende så godt jag kunde, yttrade han: — Ni ämnar väl ej söka understödja Theodore Judsons anspråk på John Haygarths förmögenhet? Jag försäkrade honom att mr Theodore Judsons anspråk och mina voro i intet afseende identiska. — Jag är glad deröfver, svarade den gamle mannen; ej derföre att jag hyser något agg till Theodore Judson, ehuru hans principer och mina äro himmelsvidt åtskilda. Man har sagt mig att han och hans son hoppas göra sina anspråk gällande på den Haygarthska formögenheten; men de skola aldrig lyckas, sir — de skola aldrig lyckas. Det fanns en ung man. som for till Indien — 41; en rustare och vagabond, sir, som alltid försökte låna penningar, från hundra pund för att ravgera sina affärer till en shilling för att betala nattlogis eller en middag. Denne unge man var dottersons son till Ruth Haygarth, och om han lefver är han den rättmätige arfvingen till John Haygarths penningar. Om han lefver eller är död i detta ögonblick är mer än jag kan säga, alldeustund man aldrig hört af honom i Ullerton sedan han lemnade staden; men så länge ej Theodore Judson kan erhålla lagliga bevis på denne mans dod bar han ej större utsigt att få sex pence af Haygarthska förmögenheten än jag har att ärfva Englands krona. — Hvad var denne mans dopnamn? frågade jag. — Peter. Han hette Peter Judson och var sonsons son af min farfar Judson som bebodde detta hus för mer