Göteborgsposten – 31 augusti 1870, sida 1

ket angenämare för mig att höra än det fåfängliga tal han förde på tungan. När vi gått rundtomkring platsen och det var tid taga en vagn till vår boning i Chelsea, fick han återigen ett anfall af dysterhet och var hela aftonen sorgsen, ehuru jag läste högt för honom ur några tryckta predikningar. Sålunda ser ni, vördade sir, huru svårt det är för dessa satans barn att draga sig undan från den herre de tjenat, eftersom min mans svaga hjerta ännu vid femtiotre års ålder längtar efter syndiga nöjen och trädgårdar med kulörda lampor. Och nu, min vördade vän, är mitt papper slut och ert tålamod måste vara så äfven. Helsa mrs Goodge. Er ödmjuka tjenarinna Rebecca Haygarth. Det förefaller mig som om det ligger någon dunkel antydan om någon forntida romantisk historia i detta bref. Hvarföre lockade det gamla huset vid John-street tårar i Matthews ögon? och hvarföre tycktes minnet af Vauxhall och Bartholomew-fair vara så angenämt för honom? Och dessa suckar och denna sorgbundenhet när tanken på det förflutna väcktes hos honom? Jag undrar hvad allt detta betyder? Var det blott sin flydda ungdom Matthew saknade, eller var det minnen som voro ännu ljufvare förenade med Vauxhalls kulörda lampor och det mörka huset i Clerkenwell? Hvem kun utforska en mans hjerta som lefde för hundra år sedan? Jag skulle behöfva en hel stack gamla bref för att komma till hemligheten af denne mans lif.