Göteborgsposten – 30 augusti 1870, sida 2

Från Paris. (Korresp. till Times.) D. 21 Aug. I Paris väntar man sig det värsta. Jag kan icke angifva precist huru många arbetare som användas vid vallarne, men antalet är mycket stort, och jag är säker på, att inom åtta dagar (d. 29 d:s) ingen väsentlig del af befästningsarbetena skall återstå. Så lång tid bör minst förlöpa, innan vi från Montmartre få sigte på de första preussiska trupperna. Till och med dessa spåmän, som dagligen förutsäga Frankrikes fall och förödmjukelse, erkänna, att Paris ännu har 8 dagar att bereda sig på. Om också Bazaine är instängd och Mac Mahon ur stånd att komma honom till hjelp, skall likväl mången bita i gräset innan deras båda armer blifva öfverväldigade. Under alla omständigheter spilles emellertid i Paris icke ett enda ögonblick. Man har bildat en försvarskomite, bestående af general Trochu jemte flera andra generaler förutom krigsministern och ministern för de offentliga arbetena. Thiers kan sägas höra till komitn, ehuru hans namn icke står på listan. (Enligt morgonens meddelande är han nu upptagen i komitkn). Thiers är, som man vet, grundläggaren till dessa befästningar, som man länge ansett för onyttiga ; den nuvarande styrelsen lyssnar med glädje till hans råd och erfarenhet. Om Ölliviers minister varit så förnuftig som Thiers, skulle Paris nu icke hafva varit i den sorgliga nödvändigheten att behöfva bereda sig på en belägring. Olliviers kabinett var döft för goda råd, annars skulle det hafva väntat till dess Bismarck genom ytterligare angrepp gifvit en bättre anledning till krig. Detta var Thiers råd, och Frankrike får nu dyrt ängra, att icke hafva lyssnat derpå. Men Thiers har glömt dessa fordna stridigheter i det ögonblick han kan vara sitt land till nytta. Med en ynglings nit och ifver egnar han hela sin verksamhet åt hutvudstadens försvar. Trots sina 73 år är han ute tidigt om morgonen flera timmar före sin frukost; han åker med ingeniörerna från ena fästet till det andra, meddelande dem sina anmärkningar. Hvar och en arbetar med bästa vilja. Mycket som varit försummadt måste inhemtas; och etterhand får man bugt dermed. Paris är förvandladt till ett stort Sebastopol, en af de starkaste och största fästningar i verlden. Dess enceinte eller vallgördel består af 96 bastioner; hvar och en af dem har två halfva bastioner med tillhörande mellanvall. För att gifva ett begrepp om fästningens omfång vill jag anföra, att de berömdaste fästningar i Europa, Metz, Strasbourg, Magdeburg, Mantua, blott hafva 12 a 16 bastioner hvardera. Denna enceinte har hittills haft 600 kanoner, hvilken blott utgör den s. k. säkerhetsbeväpningen; kanonernas antal blifva betydligt förökade, i fall de yttre verken skulle falla för fiendens eld eller angrepp. De 16 yttre skansarne hafva hvardera 100 kanoner, d. v. s. inalles 2200 svåra kanoner, förutom ett motsvarande reservartilleri. För hvarje kanon finnes ammunition till 1000 skott, hvilket är mycket öfver vanligt bruk. I linie med de yttre skansarne uppkastas starka jordverk. Fästningverken äro besatta med utvaldt manskap: artillerister och erfarna marinsoldater. Dessa kanonierers skicklighet vid kanonservisen skall vara utmärkt. Ryktena om boulognerskogens rasering äro förhastade; blott en del af den skall offras och först i sista ögonblicket. Förutom dessa redan vidtagna försvarsantalter skall äfven en armk kampera utanför Paris, hvilken skall manövrera och slåss under fästningens kanoner för att betäcka tillförseln af lifsmedel. Ingen tviflar på, det man ju icke skall kunna hålla förbindelsen mot söder öppen. Sålänge de yttre skansarne icke äro tagna, har staden blott obetydligt att frukta af fiendens eld. Man hoppas till och med att Paris skall kunna uthålla en mycket lång belägring. Om preussarne angripa Paris, skola de i alla fall icke kunna omringa staden, hvilket vore långt öfver deras förmåga. Försöka de i alla fall en belägring, skola de finna allt i beredskap att emottaga dem. Man antager, att i så fall förflyttas den franska centralregeringen till annan stad, Tours eller Bourges, och väldet i Paris blir lagdt i händerna på general Trochu, som åtnjuter det fullkomligaste förtroende. I en artikel at Michel Chevalier i jOurnal des Debats för i dag om armåens helsa i fält, säger denne författare: Ingen vet, om ej detta krig kommer att räcka flera mänader. Denna mening delas här af många. I fall fransmännen i mor