Göteborgsposten – 30 augusti 1870, sida 1

annan göra en ännu förmånligare affär, kunde jag ej säge men på sjelfva faktum var jag viss — han hade narrat mis. Jag löste upp den röda snodd som höll brefven tillsammans. Ja, en omständighet kom i dagen som skulle ha hjelpt mig att öfverbevisa min vän om han hade stått till ansvar för saken inför en domstol. Den röda snodden bar märke efter det ställe på hvilket hon under ett halft århundrade varit bunden, och ett litet stycke från detta märke syntes tydliga tecken till att hon nyss blifvit ånyo knuten. Jag hyste ej ringaste tvifvel om att detta skett under det min underhandling med mr Goodge var å bane. Hvad skulle jag göra? Vägra att taga emot brefven och begära att få min principals penningar tillbaka? Jag kände min vän tillräckligt väl för att veta att ett sådant steg skulle vara lika gagnlöst som det skulle vara att bedja hafvet återställa en bägare vatten som blifvit häldt i detsamma. De bref som han gifvit mig utgjorde måhända en liten länk i den kedja jag försökte hopsätta, och de bref som han ej ville lemna mig kunde vara af mindre värde än dem han gifvit mig. Man fick förlita sig på slumpen. Innan jag bjöd honom farväl, beslöt jag att låta mr Goodge förstå att han ej fört mig bakom ljuset. — Ni sade att det var mer än fyrtio bref, yttrade jag till honom, och ni har tagit några af brefven ur bundten. Jag vet mycket väl att jag ej har några lagliga bevis emot er, alldenstund vår uppgörelse var muntlig och gjord utan vittnen; sålunda måste jag vara nöjd med hvag jar fått: men jar vill ej att ni skall smickra er med t