Göteborgsposten – 30 augusti 1870, sida 1

förbli dolda för en granskare försedd med någorlunda goda ögon, Från detta gömställe framtog han en bundt urblekta bref, hvilka hade en doft af torkade törnrosor och lavendel, som just föreföll som ett förflutet århundrades parfym. Då min vördnadsvärde vän lagt bundten på bordet, så nära mig att jag kunde nå den med handen, men ej förr, gaf jag honom bankonoterna. Hans feta gamla fingrar fattade med begärlighet tag i dem, och hans vattniga ögon upplystes af en matt glans, som jag tror ej skulle ha kunnat åstadkommas i dessa ögon af något annat än bankonoter. Efter att ha öfvertygat sig om att de voro riktiga samtyckte mr Goodge till att underteckna ett enkelt qvitto, som jag satt upp för att visa min principal. — Jag tyckte ni sade att det fanns fyrtio gamla bref, anmärkte jag innan jag i mr Goodges närvaro började räkna dem. Han betraktade mig med en min af förvåning, som jag skulle ansett såsom uttryckande den yttersta enfald, om jag ej vetat att han var den mest fulländade bland skrymtare. — Jag sade från tretio till fyrtio, utropade han; jag har aldrig sagt att det fanns jemnt fyrtio bref. Jag såg på honom och han såg på mig. Hans ansigte sade mig tydligt nog att han försökte bedraga mig, och mitt ansigte sade honom tydligt nog att han ej hade någon utsigt att lyckas i detta försök. Om han behöll qvar några af brefven för att framdeles locka ifrån mig mora ponringar. eller om han behåll dom för aft med on