Göteborgsposten – 27 augusti 1870, sida 2

först uppfatta vår härs tapperhet och hjeltemod. De visa intet tecken till bekymmer och hafva ofta ett leende utseende, när de med stolthet visa sina förfärliga blessyrer, hvilka kunnat döda en titan. De lätt sårade hafva bibehållit sitt muntra sinnelag och skämta med hvarandra öfver sina sår. En fältläkare yttrade i morse, att man omöjligen skulle kunna fi flera platser för sårade om ett nytt slag vore för handen (ett sådant stod dock samma dag). Hvarför då icke begagna kyrkorna? Metz eger ett tjog dylika och kommendanten borde bruka sin makt med att taga dem i beslag. Jag kan aldrig tro att de ärevördige fäderna skulle motsätta sig en dylik befallning. De kunna ju hålla gudstjenst under bar himmel. Himlen är ett skönare hvalt än tak af sten eller marmor. Men de stackars sårade kunna icke uthärda under bar himmel. Den qvinna, som är i spetsen för alla barmhertighetsverken och som benämnes Pange de la charite (menniskokärlekens engel), är en judinna, fru Cohen, mycket känd i Parisförsta finanskretsar. Hennes man är egare af flera millioner, men hon har lemnat bus och hem i Paris för att i Metz sätta sig i spetsen för den frivilliga sjukvården. En annan framstående personlighet, men i annan riktning, är kapten Arnould Riviere. Det är nästan otroligt hvad som berättas om honom; det är en fullständig roman: Han lefde i fred och ro efter ett besvärligt och äfventyrligt lif, hvars lidelser och ansträngningar kunna läsas på hans tidigt fårade panna. Då kriget bröt ut kunde han omöjligt stanna i sitt hem. Han erbjöd krigsministern att på egen bekostnad uppställa ett kompani frivilliga, hvars uppgift skulle blifva att tåga före armen och skaffa den upplysningar, och anbudet antogs. Han är nyligen kommen till armen och har redan gjort den stora tjenster. Han bär det mobila nationalgardets enkla uniform. Bland hans frivilliga, nästan alla hemma i Lothringen, såg jag en gammal man med grått skägg. Det är en son till general Smel, som 1814 försvarade Strasbourg mot invasionen.