Göteborgsposten – 26 augusti 1870, sida 1

Bref från Amerika. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) (Forts. fr. föreg. n:0.) Genom de exempel jag här anfört ha Jag velat draga läsarnes uppmärksamhet till det märkliga förhållandet, att den som anländt hit alldeles tomhändt ofta kommit mycket fortare fram än den, som haft en ganska stor summa med sig hemifrån. Eller af tvenne nybyggare som samtidigt börjat sitt arbete under alldeles lika omständigheter och hvilka visat sig ordentliga och arbetsamma båda, huru ofta har man ej fått se den ene inom oväntadt kort tid hafva nått en ganska bekymmerfri ställning under det den andra allt fortfarande måste slitas mellan fruktan och hopp! Hvaraf kommer detta sig? Några vilja beteckna det med orden tur och otur. Små orsaker kunna hafva stora verkningar, säger man. Och så är det. En något större erfarenhet i hvad till jordbruket hörer, ett fyndigare hufvud, en rikare fond af tålamod, en något bestämdare vilja att drifva igenom ett påbörjadt företag, en förståndig och mera hushållsaktig hustru — detta är det, som gifver turen, tänker jag. Detta kan göra utgången af två föröfrigt lika aktningsvärda arbetares sträfvanden så olika, att den ene förbannar just då den andre välsignar den stund, de satte foten på Amerikas jord. De äldsta af settlarne i Stockholm hafva det emellertid bra nu. De ega mycket mera af jord än de sjelfva hinna med att sköta, hvadan de arrendera ut en stor del deraf åt nykomna landsmän. Erik Pettersson, Jacob Pettersson, hans broder, Lars Olsson, hans svåger, Erik Erikson och Abraham Josephsson, alla från Vermland, äro de som först i hvarandras sällskap slogo sig ner här vid Pepin-sjöns vackra stränder; och med undantag af Eriksson vill ingen af dem sälja sin egendom i det skick den nu befinner sig under 6000 dollars. När de kom mo hit voro de utblottade på allt. Dock må den, som tänker på att följa deras exempel, icke förglömma att landtbruksprodukterna stodo betydligt högre i pris, när de började att draga frukt af sitt arbete här i landet. I Stockholm gjorde jag bekantskap med en hr Sahlström från Örebro. Han har här köpt en stor, kanske något för stor landsträcka utefter sjön och lefver der med sin familj. icke mycket mera känd och bemärkt än en eremit i ödemarken. I hans hus tillbringade jag ett par angenäma timmar och fann i min värd en af dessa sjelfuppfostrade arbetets män, dem jag helst skulle önskat se qvar i fäderneslandet, icke för deras egen utan för det allmänna bästas skull. Hr Sahlström visade mig några af honom hemskickade bref, som blifvit intagna i tidningen Nerikes Allehanda; och så långt jag har mig de deri afhandlade ämnena bekant, äro dessa bref värda allt förtroende. Bland Sveriges tidningar har jag icke sett någon så spridd i Amerika som den nyssnämnda, af hvilken jag påträffat ett exemplar här och ett der i norr, söder, öster och vester. Stockholm eger två handelsbodar och en rbier-salova. Värden i bierstugan är en smålänning, som af sina vänner betraktas såsom ett musikaliskt underverk; och af honom fick jag veta, hvilken är den lyckligaste af oss dödliga. Han ledsagade mig en dag öfver den tre mil breda sjön till Lake City, der han bjöd mig in på ett värdshus. Pass på, sade han och ställde sig med glaset i hand midt i den af tyskar och amerikanare besökta salen, det faller mig in att låta eder och dessa barbariska menniskor höra, huru en äkta svensk stämma ljuder. Och dermed började han att i den finaste diskant sjunga Kosens bild. Jag afstår från att bedöma min väns värde såsom sångare. Sedan han slutat, gaf han mig ett triumferande ögonkast, och tagande min tystnad för ett uttryck af hänryckning och beundran, utbrast han helt allvarsamt: Ja, ni har nu sjelf hört det! Få lära hafva en sådan röst som jag, och hade jag i stället tör att blifva slagtaredräng fått följa min kallelse, så skulle jag nu varit