Göteborgsposten – 25 augusti 1870, sida 3

i Berlin. Stället stär under omedelbar militärförvaltning, och privatpersoner nekas tillträde dit. Öfver hundrade slagtare äro dermed sysselsatta och särskilda korfmaskiner användas. Sedan korfvarne äro färdiga ombindas de med postpapper och packas i lådor. De väga ungefär 1 å 2 , så att en soldat kan utan besvär bära ett par dylika i sin tornister. Så snart 100 till 150 st. äro inpackade, skickas de omedelbart till krigsskådeplatsen. — Hr Gränberg har för öfverlåtandet af hemligheten vid tillverkningen erhållit af preussiska regeringen en summa af 35,000 thaler. — Från Svinemunde skrifves d. 11 Aug. Att äfven i vår fästning finnes hjeltemodigt folk kan bevisas af följande. Då en mängd patroner och krigsmateriel förfärdigades härstädes, kom en arbetare, som skulle hålla fyllda granater öfver en kittel sjudande beck, att tappa en dylik ned i kitteln. Öfverfyrverkaren, inseende den förskräckliga faran dervid, grep genast ned med händerna i becket och uppfångade lyckligt granaten. Visserligen afsvimmade han tillfölje af de undfångne plågorna, men han räddade icke allenast de kringstående arbetarne utan äfven trakten från undergång, enär ganska stora krutförråder funnos i omedelbar närhet med stället. — Månne icke äfven denne modige mannen hette von Munchhausen? — I staden Coesfelds tidning stod nyligen att läsa följande annons: Från och med i dag säljas dagligen bakade fransmän med eller utan chassepot. Priset är utan chassepot 8 pfg. och med chassepot 1 sgr. Behållningen är anslagen till de i kriget särade. Saken förhöll sig så, att några herrar som hopsamlat en mindre summa för de sårade och önskade föröka densamma, päfunno nyssnämnde ide och öfverlemnade den åt en patriotisk bagare, som lofvade utföra den. Ideen lyckades. All ungdomen skyndade till för att afsvalka sin hämndkänsla mot fransmännen, och inom kort voro alla arffienderne med hull och hår uppätna, utom en lång Douay, som kostade 3 sgrs, men hvilken äfven slutligen fick dela de öfriges öde. — Då de första franska fångarne ankommo till Berlin, störtade befolkningen sig så ifrigt mot vaggonerna för att få skåda de fruktade turcos, att det var omöjligt för polistjenstemännen att bereda plats. Polispresidenten v. Wurmb yttrade då till massan: Berlinarne äro icke vana att vika för fransmännen, men denna gång får jag bedja dem göra det. Detta bonmot gjorde förönskad verkan och bangården utrymdes genast. — Generalintendenten öfver kongl. teatern i Berlin meddelar, att icke mindre än 45 medlemmar af teaterpersonalen (musici, korister, maskinister etc.) befinna sig i armen. Tvenne af dessa äro redan sårade. — En till Hamburg nyligen återkommande landtvärnist och tygsmed, som för något kroppstel blifvit frigifven från krigstjensten, råkade vid sin hemkomst ut för en mindre angenäm öfverraskning. Då han vid ankomsten till sin bostad ville skynda i sin hustrus armar, fann han istället i sin boning ett alldeles främmande ansigte. Hans trogna maka hade, vid mannens kallande till fanorna, betalt hyran, sålt allt bohag och rest, under förevändning att besöka sina föräldrar i Schlesien. Hon hade dock i stället föredragit, att med en sjökapten företaga en resa med obekant destination. Den bedragne landtvärnisten nödgades lemna sitt dyrt förvärfvade hem och hyre in sig hos främmande folk.