Göteborgsposten – 23 augusti 1870, sida 2

vunno striden vid Forbach — på denna sida fransmännens högra flygel, under det att den ryckte fram på norra vägen, samt hejdade dess marsch vid Doncourt. Man uppgifver från preussisk sida, att nämnda division jemte en kavalleriafdelning bibehöll terrängen emot fyra franska divisioner, tills den fick understöd af 10:de armkåren. Emellertid engagerades äfven delar af 8:de och 9:de armkäårerna på södra vägen, tills slutligen an allmän strid uppstod, hvars utgång blef oafgjord. Förlusterna å båda sidor voro förfärliga. På Onsdagen pågick striden nnder mindre betydande skärmytslingar. Bazaine begagnade väl tiden till att intaga några starka ställningar, riktigt beräknande att han skulle utsättas för ett nytt angrepp. Preussarne å sin sida drogo till sig friska trupper, så att på Torsdags morgon d. 18 återstoderna af de franska divisionerna (f. d. armåkårerna) Ladmirault, Decaen, Frossard och Canrobert samt kejserliga gardet, eller 140 å 150,000 man mot det preussiska gardet och sex armekårer, eller en styrka af minst 215,000 man. Först kl. 12 på middagen börjades kampen, som varade tills kl. 9 på aftonen och rasade med ursinnig våldsamhet. Den preussiska rapporten medger, att preussarnes förlust icke kunnat öfverskådas. Denna rapport är dock af Söndags atton, så att man haft tre dagar på sig. Vid mörkrets inbrott hade de preussiska trupperna stormat höjderna, der fransmännen innehade sina positioner, och de senare voro tillbakaträngda till Metz, hvarefter tolfte preussiska armekåren under natten besatte jernvägen, som löper längs Moselle-floden mellan Metz och Thionville. En senare uppgift vill tillochmed veta, att de franska trupperna dragit sig alldeles tillbaka inom fästningen. De beräkningar, som göras angående de ömsesidiga förlusterna, äro tagna på höft och derför otillförlitliga, hvarför vi inskränka oas till att i afseende på dem hänvisa till telegrammerna. Vigten af dessa blodiga strider kan ej undgå någon, och det förfärliga problemet om, huru den franska ÅRhenarmen skall kunna räddas, reser sig i hela sin skriande verklighet inför betraktaren och kommer äfven den, som hittills med blind beundran följt de preussiska armåernas segerlopp, att med rysning draga sig tillbaka insör konseqvenser, dem han sjelf sökt att i sin män befrämja. Det är nu visst — franske krigsministern Palikao har sjelf faktiskt erkänt detta genom sin förklaring, att telegrafförbindelsen mellan Paris och Bazaine är afbruten —, att fästningen Metz och Bazaines arm äro kringrända på alla sidor. Fransmännen ha trenne gånger förgäfves sökt att bana sig väg genom sina fiender. En fjerde ansträngning kan näppeligen krönas med bättre framgång. Man vill veta, att den franska armeen äfven före denna sin inneslutning blifvit stäld på förknappade rationer. Vi upprepa det: skall den svälta ibjäl, kapitulera eller med dödsförakt våga ännu en strid, sedan den hvilat ut sig något? Med bnundran följer hela Europas press de franska soldaternas hjeltemodiga kamp, värd ett bättre öde. Med erkännande nämnes äfven den af Bazaine utvecklade skicklighe ten i manövreringar, ehuru den kommit för sent. Historien kan icke uppvisa något exempel på motsvarande förluster under en så kort tid, som de hvilka hemsökt de franska vapnen. Och blödande ur djupa sår, slagna på alla sidor, skälfver det ädla franska folket, lidande under dessa många och stora nederlag, hvilka det öfriga Europa ännu nödgas att overksamt åse, fastän de kunna bli af så djupt inflytande på dess öden, Men det är ej nog med olyckorna vid Metz. Äfven andra hota, och vi kunna ej dölja för oss, att — Paris verkligen redan hotas. Under det prins Friedrich Carl och Steinmenm hålla Bazaine qvar i Metz, för att tvinga honom att med sina trupper svälta ihjäl, kapitulera eller dö på slagfältet, rycker numera kronprinsen af Preussen med sin Syd arme, hvilken erhållit talrika förstärkningar och kan anses utgöra c:a 250,000 man, alltjemt framåt, utan att behöfva frukta för något angrepp i ryggen. Han gjorde ett par dagars halt vid Bar le Duc, sannolikt för att der erfara utgången at den strid som han väntade vid Metz på Torsdagen, men har nu åter börjat sitt framryckande. Han öfversvämmar med sina trupper redan Meuse och Marnedalarne, och Frankrikes officiela tidning medger, att hans förtruppspatruller befunno sig för några dagar sedan i S:t Dizier, en stad vid Marnefloden i sydost om Chålons, och andra uppgifter vilja tillochmed veta, att dylika redan svärmat fram till det Chålons ännu närmare liggande Vitry le Francais, afvenledes vid Marne. Det skall således icke dröja länge, tills vi få erfara att kronprinsen visar sig med sin armå inför Chålons, utan att gifva fransmännen tid att här organisera — ett tillräckligt kraftigt försvar. Skola fransmännen här erbjuda honom en batalj, i hvilken endast ytterlig skicklighet, tapperhet och lycka kunna förenade gifva deras till stor del oöfvade legioner seger? Elle ER RE ET 656 —